Alla vill vara Jan Björklund

»Vill man tjäna pengar i Sverige gör man bäst i att satsa på någon annan bransch än skolan.«

Det sa Jan Björklund 2007, och blev trodd. Det har gått några skattekronor sedan dess.

Citatet dök upp i SVT:s »Agenda« i söndags, där Lars Leijonborg var gäst, som sekreterare i Friskoleutredningen, som har haft svårt att bestämma sig.

Leijonborg sa att det var ovisst om sossarna skulle skriva på, men att utredningen vill skärpa kontrollen och öka kvaliteten, hur det än går.

Björklund kom tillbaka, som gubben i lådan:

»Vi behöver ju inte käbbla om detta, vi håller på att bli överens!«

Det har Björklund rätt i. Men att vara överens utesluter inte käbbel, så länge käbblet är politiskt lönsamt. Björklund och folkpartiet har tjänat bra på att gläfsa om skolan i snart sju år. Inte konstigt att andra också vill pröva brösttonerna.

Stefan Löfven och Ibrahim Baylan klarar strupen. Det är en öppen fråga om de tjänar på konsensus eller strid. Troligen kör de eget race, och käbblar i valrörelsen. Men det är inte lätt att hitta frågor som matchar stridsviljan.

Det är en offentlig hemlighet att alla partier i dag egentligen driver en folkpartistisk skolpolitik. Socialdemokraterna stormar inte längre mot betygen, och skäms inte för att tala om kunskap i skolan. Socialdemokraterna ogillar vinster i friskolorna, men det är de inte ensamma om. Långt in i alliansen märks frustrationen över att dyra skattekronor genererar vinst åt riskkapitalister, utan att skolresultaten blir lysande för det. 2007 hade inte ens borgarna några djupare baktankar om att skolan skulle bli big business. Man såg väl danska vindsnurror och regnbågsflaggor framför sig.

Friskolorna öppnade för pedagogisk variation och ökade valfriheten, vilket var hög tid. När stora utbildningsföretag började köpa upp skolor och starta kedja blev alla tagna på sängen. »Fp hade nog en alltför glättig inställning«, erkände Leijonborg i »Agenda«.

En följd av detta är att friskolorna har fått klä skott för ökad segregering och sjunkande resultat i skolan. Det är inte helt rättvist, men symboliskt tacksamt.

I skället på friskolorna ligger en hel del nostalgi. Att skolan ska kunna avskaffa klassamhället, när alla andra politiska redskap brustit, är en klassisk kulturradikal dröm. Alva Myrdal menade att det skulle fixa sig, bara de  gamla motsträviga lärarna gått i pension. Där hade Alva fel.

Hur mycket kan skolan faktiskt göra för att förändra klassamhället? Forskningen på området är nedslående. Entydig forskning säger att vad som påverkar barns skolresultat är föräldrarnas utbildningsnivå och om de har arbete. Etnicitet spelar inte alls samma roll, och inte heller positiva faktorer som lärartäthet.

Ett problem med det folkpartistiska skolkäbblet är att det lyckats alltför bra. Nu skäller alla på skolan, men misstron mot skolan är destruktiv i sig. Spottar man på en sten blir den våt. Nu erkänner nästan alla att lärare och elever behöver arbetsro – men har politikerna mod att ge dem det?

En rättvis och rättvisande skoldebatt måste ta hänsyn till alla förändringar i omvärlden, från globalisering till teknologisk revolution. Sämre utbildade lärare ska förbereda mindre motiverade ungdomar för en krympande arbetsmarknad. Strukturella bekymmer ska mötas på individnivå, genom att varje elev ska få just sin perfekta utbildning. Och ha laglig rätt att bli godkänd. Den ekvationen går inte ihop.

Skolan är ändå inte fullt så dålig som alla påstår. Undersökningar visar att eleverna är nöjda med sin utskällda skola, och föräldrarna är i regel också ganska nöjda med hur just deras barn har det. På andra håll är det mycket värre, tror man.

Både till höger och vänster måste man bita i det sura äpplet. Framtidens skola kommer att kosta mycket mer pengar, framför allt i utsatta områden. För det krävs mer av allt; motiverade lärare, bättre skolmiljö, bättre fritidshem och fler praktik- och feriejobb för ungdomar. Om det inte blir en uppryckning spricker det sociala kontraktet, och det har ingen råd med.

För varje enskild skola, i centrum som i förorten, gäller alltid att ta väl hand om sina barn – få dem att känna sig välkomna, utvalda och värdefulla, och ge dem den förstklassiga utbildning de har rätt till.

För övrigt vill jag citera ur Sigrid Kahles pinfärska memoarer, andra delen, »Att vilja sitt öde – trots allt«:

»Att vara en outsider i Sverige är som att försöka komma in i en rik familj, utan förbindelser, skönhet eller pengar; en oerhört självmedveten och självtillräcklig familj som bevakar sina familjeritualer och inte släpper in en jävel.«