Alla vill vara underdogs

Alla vill vara underdogs eftersom underdogen till skillnad från offret bär på potentialen att bli framgångsrik. 

Underdogen väcker dessutom sympati, medan det motsatta gäller den som har det förspänt. Bistra förutsättningar härdar individen och när rättvisan till sist segrar är sötman extra välsmakande. Kommer man underifrån har man inte fått någonting gratis. Den som är selfmade behöver inte skämmas. 

Ett annat skäl till att vi gärna ser oss som underdogs kan vara att vi tror att våra egna förutsättningar är sämre än de i själva verket är. Potentialen är inte alltid tillräcklig. Eftersom vi förmodligen inte kommer att uppmärksammas efter förtjänst måste det sitta proppar i vägen någonstans där uppe. 

Att betrakta samhället underifrån ger ett större djup än att beskriva det ur ett privilegierat perspektiv. Underdogen är därför en tacksam litterär figur och en central gestalt i hela vårt kulturutbud, som bärare av vrede och ambitioner, med drömmar som vill spränga systemets eller privatlivets gränser. 

Det kan tyckas märkligt, men båda de musiker som i år dragit mest publik till sina konserter i Sverige – och uppmärksammats lika mycket för sina framgångar som för sin musik – har odlat bilden av sig själv som underdog, om än i olika tappningar. 

För Taylor Swifts fans är dagbokskaraktären hos hennes låtar uppenbarligen oemotståndlig, med en rad svekfulla relationer och skarpa bilder utskurna bland banaliteter. När populariteten hos en artist blir så stor att hela hennes liv framstår som koreograferat inställer sig förstås frågan varför inte alla dessa miljoner kunnat ge henne friheten att avstå från vidare kommersialisering. Att lyssna sig igenom Swifts senaste inspelningar blir som ta del av en självhjälpshandbok för underdogs som flyter ovanpå. Å andra sidan är, vilket The New Yorker framhöll i sin recension av ”The tortured poets department”, just den sortens motsägelser det som gör att hon fortfarande framstår som mänsklig. 

Sedan kom Bruce Springsteen, så omkramad att han hade kunnat bli både statsminister och LO-ordförande, ständigt i konflikt med småstaden och fadern och således tvingad att fly ut på vägarna, in i den tilltufsade nationella drömmens skymning. Underdogen som amerikansk arketyp. 

Nästan alla svenskar över en viss ålder tror att de är Springsteen, oavsett inkomst eller social ställning. 

Beror det på att vi trots vår välfärdshybris fortfarande är ett land på väg – fast i omvänd riktning, från landsbygden till staden – med starka minnen av arbetarlitteraturen och Mobergs utvandrare? Torbjörn Flygts debutroman från 2001, Underdog, smälte väl in i denna tradition med sin skildring av en uppväxt med dåligt självförtroende och försöken att befria sig från sin bakgrund.  

På sina håll bekräftar underdogens blotta existens främst samhällets ojämlikhet. Utan hundarnas hierarki skulle alla i kenneln vara jämlikar. 

Man kan med fog hävda att hela Sverige är en förebyggande insats, och när man tänker efter handlar detta projekt om att se till att det inte längre finns några underdogs. Alla ska tas omhand så att vi inte får anledning att visa missnöje. Vi ska inte längre vara den sortens underdogs, som vi ändå fortsätter att identifiera oss med. 

David mot Goliat-temat har förblivit en underström i det politiska livet. De andra har alltid större resurser, fler kanaler, fler desinformatörer. I den amerikanska presidentvalskampanjen ikläder sig både Trump och Harris – och, innan han hoppade av, Robert F Kennedy Jr – rollen som David medan JD Vance, den verkliga underdogen, söker ständig konfrontation med de institutioner som välkomnat honom. 

För många är det en behaglig känsla att se sig som den som går mot strömmen också när man bara flyter med. Även när man rusar genom vidöppna dörrar tycker man sig höra flisorna yra. 

Det svenska förhållandet till underdogs är kanske extra kluvet, vi behöver dem och vill samtidigt bli av med dem. Deras närvaro stryker under det bräckliga i vår egen tillvaro. Men undermedvetet gillas de av alla och när de får bistånd i utlandet eller bidrag här hemma bekräftas vår egen godhet och vår solidaritet. Skulle de upphöra att vara underdogs försvinner inte bara en massa arbetstillfällen utan också ett sätt att förklara och organisera samhället. 

Därför var det också lättare att sympatisera med JD Vance som hillbilly med eländig uppväxt än som politiker med makten i sin ficka. 

***

Läs även: Röstar verkligen halva befolkningen fel?

Läs även: Alla har rätt att vara offer