Allas vår Anders förenar oss

Som politiker har jag hållit många tal om det mångkulturella samhällets utmaningar. Tal som har handlat om att vi måste hitta gemensamma referensramar, för att samhället ska hålla ihop. Sedan parabolerna kom i början av 1990-talet har jag oroat mig för att människor i Tensta, där jag bor, har slutat att se svenska nyhetsprogram på tv och därmed blivit avskurna från det svenska samhället. Även barnen påverkas. Jag tänker att barnen som växer upp i den miljön kommer att få svårt att klara skolan. Jag har varit orolig för att  Sverige ska bli uppdelat. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att ett otäckt virus skulle kunna föra oss samman. Men det var vad jag upptäckte förra sommaren när jag tog en promenad på Järvafältet.

På koloniområdet ser jag gamla bekanta. Vi pratar om ditten och datten och jag frågar Leyla hur hennes granne Meryem mår. Jo, det är bra med Meryem, svarar Leyla, men vi bråkar en del om Anders. Åh, har Meryems dotter gift sig med en svensk? frågar jag. Nej, säger Leyla förvånat och undrar om jag inte känner till Anders.

Jag ser frågande ut och då säger Leyla att det är ju Anders Tegnell från »Folkhälsonyndigheten«.

Det är så hon uttalar Folkhälsomyndigheten. Jag vill som vanligt rätta hennes uttal, men förmår inte göra det när jag ser hennes stränga blick: »Tittar du inte på presskonferenserna?«

Leyla berättar att hon själv tror på Anders och hans strategi, men det gör inte hennes granne Meryem, som hävdar att Anders kommer att ta död på alla. Jag kan inte låta bli att fråga hur de kan känna till så mycket om coronan. Leyla tittar på mig, undrar var jag har befunnit mig de senaste månaderna och berättar myndigt att hon inte missat en enda presskonferens med Anders och »Folkhälsonyndigheten«.

Återigen är jag på väg att rätta hennes uttal, men känner mig i underläge. Vem är jag att ta mig friheten att lära henne rätt uttal, jag som inte har sett en enda presskonferens med allas vår Anders?

Leyla och Meryem har bott i Sverige i mer än trettio år, men har aldrig intresserat sig för vad som händer i det här landet. De brukar rösta vart fjärde år och sedan informera mig om att de har gjort sin samhällsplikt. Men sedan coronan slog till har de båda damerna alltså inte missat en enda presskonferens. Och det är under en tid när jag själv har stängt av nyheterna.

Som sjuksköterska får jag den information jag behöver för mitt arbete och är trött på munskydd och visir. När jag kommer hem vill jag inte höra ett ord om corona. Men det senaste året har jag upptäckt att det inte bara är Leyla och Meryam som följer varje nyhet om corona. Så fort jag går utanför porten stannar folk för att diskutera vilket vaccin som är det bästa. De pratar om Anders Tegnell och Agnes Wold som om de var lumparkompisar. Förra sommaren följde vår familj Agnes Wolds rekommendationer att fira födelsedagar utomhus till punkt och pricka, och jag uppskattar att mina grannar håller mig uppdaterad om vilka rekommendationer som gäller.

En del av dem som pratar med mig är arga över att så många i vår stadsdel inte vill vaccinera sig. När Anders Tegnell i någon intervju sa att det är invandrarna som står för smittspridningen, fick jag sms från svenska vänner som var arga över hans rasistiska uttalande. Men dem som jag träffar försvarar Tegnell och ger många exempel på stora fester.

Min släkt har i generation efter generation engagerat sig i kurdfrågan. Detta är allmänt känt bland kurderna, så när de träffar någon av oss är det som om det skulle vara stämplat i vår panna att vi ska prata om den senaste utvecklingen i Kurdistan. De vill höra vad jag tycker om läget i irakiska Kurdistan eller påpekar att jag borde engagera mig för kurdledaren Selahattin Demirtas som sitter i Erdogans fängelse. Jag har försökt förklara att jag kan svensk politik. Kurdisk politik är det min pappa som är intresserad av.

Jag misslyckas varje gång och samtalen landar alltid i den kurdiska frågan. Men sedan coronapandemin slog till frågar de om mina föräldrar har fått vaccin och vilken sort de fått. Som före detta riksdagsledamot och sjuksköterska betraktas jag som en auktoritet. De pratar länge om Pfizer, Moderna och Astra Zeneca och kan allt om biverkningar. När jag säger att jag inte vet så mycket, utan tar det vaccin som erbjuds, blir de provocerade. Jag ser i deras blick att de undrar hur det egentligen står till med mig. 

 Jag är inte rätt kvinna att bedöma om Anders Tegnell har haft rätt eller fel strategi. Men jag är säker på att han har betytt mycket mer för integrationen än alla de miljoner som staten har öst över projekt i områden som Tensta. 

Jag måste nog börja följa presskonferenserna.