Allt är annorlunda för romer

Mamma, pappa, två pigga töser och ett bagageberg som skulle checkas in på flyget till Venedig. Föräldrarna växlade mellan finska och svenska när de pratade. Flickorna också, men de talade mest svenska. Och väldigt mycket. Med alla runt omkring.

En del andra resenärer sänkte rösten och gjorde den där huvudvridningsnicken åt den lilla familjens håll – romer liksom.

Jag satt bredvid familjen på planet. Föräldrarna försökte dämpa de uppspelta flickorna, jag sa att de inte behövdes, de var roliga att prata med. De visste massor om lejonen på Markusplatsen, om doger, gondoler, kyrkogårdsön San Michele, glasblåsarna på Murano och karnevalen. De hade gått på biblioteket och lånat böcker. De halade upp några ur handbagaget och läste högt för mig, åttaåringen helt perfekt och lillasyster storartat för en som gick i nollan.

Det var många år sedan, det var den 23:e maj. Det var tre veckor kvar på vårterminen, och familjen skulle vara kvar i Veneto till första veckan i oktober. Och jag frågade inte hur skolan ställer sig till en så lång frånvaro.

Jag har vridit på denna minnesbild vid många tillfällen. Givetvis nu igen. Varför frågade jag inte? Hade familjen varit medelklassig hade jag gjort det. Jag har bevars skrivit om ohemula krav på långa extraledigheter och blivit utskälld av föräldrar som förklarar:

1. Att barnen lär sig fler och viktigare saker på semestermålet än i skolan.

2. Att barnen kommer att sköta sitt skolarbete, det är bara för lärarna att skriva en uppgiftslista.

3. Att biljetter och boende är alldeles för dyra under loven, menar jag verkligen att bara riktigt rikas barn ska få se världen?

Denna syn på skolan som serviceinrättning där lärarna självklart ska göra massa extraarbete för att föräldrarna ska leva och resa som det behagar dem är stötande. Jag har frågat de arga medelklassarna om de har samma lättsamma inställning till skolplikten när det gäller svenska barn med utländsk bakgrund. Är det okej att resa tre månader till Irak, Pakistan eller Somalia för att hälsa på släkten? Är det okej att många romska barn knappt går i skolan alls?

Nej, det tycker inte de kränkta friferieristerna. Då får ju barnen svårt att klara skolan, och utbildning är det bästa sättet att undvika utanförskap. Men Lisa och Oscar – de har ju föräldrar som kan vara extralärare. Om bara läraren förser dem med schema på resan.

Hållningen är orimlig. Skolplikten gäller alla.

Men jag ställde aldrig frågan till föräldrarna där på planet till Venedig. Jag behandlade dem inte som jämlikar. Jag skäms. Förklaringen är väl att jag blev så glatt överraskad över att två romska flickor var skolljus och föräldrarna uppenbart engagerade i lärandet. För det är inte fördomsfullt att säga att det går mycket dåligt för romska elever i skolan. Det är dessvärre sant.

Exakta uppgifter finns inte. Det finns inget allomfattande etnicitetsregister i Sverige, och det ska det heller inte göra. När Stockholms stad 1998 undersökte hur ofta romska barn var frånvarande var siffrorna sorgliga; en fjärdedel av barnen i låg- och mellanstadiet var borta mer än 40 procent av tiden, en tredjedel i högstadiet.

I Malmö gjordes en ifrågasatt uppskattning om att hälften av de romska barnen inte gick i skola alls. En undersökning av sju skolor visade på stora frånvaroproblem, och därför förstås klena resultat. I en högstadieskola hade aldrig en romsk elev haft behörighet till gymnasiet, i en annan en. I Örebro var det bara några år sedan en rom för första gången gick ut gymnasiet med godkända betyg.

Det är ingen naturlag att de ska gå uruselt i skolan för romska barn. I Finland går det bättre. I fjol noterade Undervisningsstyrelsen att två av tre romska barn kunskapsmässigt klarar sig lika bra som majoritetsbefolkningen. Bara 5 procent går till teoretiskt gymnasium, men 80 procent går yrkesskola.

Nu satsar staten på ”brobyggare” i skolan, vuxna romer som ska ha kontakter med föräldrar, vara mänskliga väckarklockor om så krävs och därmed minska frånvaron. Det är värt att pröva. Men Skolverket och rektorer bör också prata med finländska kollegor för att lära. Och jag gissar att svaret är att ställa samma höga krav på alla elever och deras föräldrar. Att göra det jag inte gjorde, se jämlikar.

För övrigt är frågan om en riktigt överviktig hund hellre vill dö än leva. Länsstyrelsen i Skåne har tagit en fet jycke från matte, rapporterar Skånskan. Avlivning väntar om ingen bantningsentusiast tar över. Också en prioritering av lidande. Och skattemedel.

Läs mer:
Typiskt svenskt