Allt är inte relativt – se bara på klimatet

”Allt är relativt” – kanske kan man säga att denna vulgärversion av en postmodernistisk analys på senare tid har haft blandad framgång. Å ena sidan tycktes den fira storartade triumfer i och med uppseglingen av begrepp som ”alternativa fakta” och ”fake news”, fenomen som präglade den allmänna debatten i sådan grad att ”antingen regnar det eller också regnar det inte” plötsligt blev en intellektuell analys värdig en akademiledamot.

Å andra sidan tyder det mesta nu på att en av de alternativa fakta-förespråkarnas favoritområden, nämligen klimatförändringarna, är på väg att göra den relativistiska hållningen klart mindre trovärdig: Att tre graders temperaturhöjning är en negativ sak är, oavsett hur mycket optimisterna talar om förkortade handelsvägar över nordpolen, när det kommer till kritan inte en fråga om tycke och smak, utan i princip så nära det är möjligt att komma ett objektivt faktum.

Grunden för den globala uppvärmningens konsekvenser är dessutom något av det mest icke-relativa som finns, nämligen naturlagarna: När fysikens ur-relativist Einstein formulerade sin relativitetsteori var det inte alls alltings föränderlighet som var hans utgångspunkt, utan tvärtom iakttagelsen att naturlagarna liksom ljushastigheten förblir konstanta oavsett i vilket referenssystem de betraktas. Faktum är att Einstein själv var kritisk till namngivningen av sin teori, och långt hellre hade sett benämningen ”invariantteori” – teorin om det icke-relativa alltså. Bland fysiker utmärkte han sig dessutom som en extrem anti-relativist; medan kvantteoretikerna i hans samtid spekulerade om obestämbarhet och mätningar som skapar verkligheten, förblev Einstein obändig i sin realism. 

Men även om ”allt är relativt” på ett lite vagt sätt kanske kan sägas luta sig mot en motvillig Einsteins axel, är det knappast den moderna fysiken som frasen oftast syftar på, utan den mänskliga moralen. Här tycks den vid första påseende mer trovärdig, i synnerhet i tider av krig, konflikt och uppiskat politiskt klimat; är det något som tycks beroende av vem man frågar så är det människans uppfattning om rätt och fel. 

Men inte ens här tycks allt vara så särskilt relativt för den som tittar lite närmare. 

Som mikrobiologen Farshid Jalalvand påpekar i boken Apan & filosofen så tycks moralens evolutionära bas göra att de mänskliga värderingarna i grunden är allmängiltiga. Vilket inte innebär att åsikterna är det: Till exempel, skriver Jalalvand, utgör ”jag tycker att en kvinna ska ha bestämmanderätt över sin egen kropp” och ”jag tycker att ett foster har rätt till liv oavsett vad” diametralt olika ståndpunkter i abortfrågan – men de är båda rotade i samma mänskliga basvärderingar, nämligen ”rättvisa – och till en viss grad medlidande”. 

Resonemanget påminner en smula om tankegångarna hos filosofen Iris Murdoch, som menar att den bästa metaforen för moral är seende: Inte ens de människor som begår vad de flesta av oss uppfattar som onda handlingar – mord, misshandel och våldtäkt – är i grunden omoraliska. Vad det handlar om är att de har en blick på världen som skiljer sig från vår egen, och att samma impuls att agera moraliskt därför tar sig radikalt andra, och groteska, uttryck hos dem. Och därför består det moraliska arbetet, menar Murdoch, inte främst i det enskilda fattandet av beslut, utan i odlandet av en lyhörd och empatisk blick på sin omgivning.

En blick, kan man kanske säga, som medger utrymme för andras människors säregna subjektivitet och deras unika – men kanske alltså inte fullt så väsensskilda – åsikter om livets grundläggande värden. Och i allra bästa fall kan den kanske också hjälpa oss att värna om det vi faktiskt har gemensamt, som till exempel behovet av en beboelig värld.

***

Läs även: Klimatribban höjs – men till vilket pris?

Läs även: De gröna har grånat