Allt är romantikens fel
Det som förstör vår tid är inte brist på bildning utan en överdos känslor. Romantiken, inte internet, är grunden till allt ont som händer i vår tid.
Toppbild: AP
En bit in Francis Ford Coppolas film Megalopolis tar mitt tålamod slut. Jag tillhör den sorts fantasilöst trofasta människor som tycker om mina gamla idoler. Jag surnar till när någon påpekar att Stones inte gjort något nytt. Det gör de ju hela tiden! Man ska bara inte hänga upp sig på att just låtarna är gamla. Och jag hade gillat om Francis Ford Coppola, mannen bakom Rumble Fish, Gudfadern, Apocalypse now och Avlyssningen visat att man inte måste ha ett sammanhängande manus för att få ihop en film (fast Gud och medarbetarna vet att det hjälper).
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Dock: efter en hyfsad inledande halvtimme med en egendomlig arkitekturdebatt i centrum avtar filmens puls. Och när Megalopolis slutar med visionen av en ny god värld misstänker jag att den smygklippts av någon skogsmulle som förätit sig på flugsvamp medan han bläddrat i gamla kataloger från Svenskt Tenn. Tänk: Bergspredikan, ekologisk odling, Josef Frank mönster.
Filmen är en science fiction-historia som Coppola velat ha lite gammalmodig, alltså pre-dataanimation. Tyvärr har han lyckats. Megalopolis är en framtidsfilm som känns lika angelägen som en dammsugare från 50-talet.
Fast om tjugo år är givetvis Megalopois en klassiker som sägs visa vår tids vilsenhet. Den är helt enkelt så dålig så den måste bli en kultfilm. Framtidens skribenter kommer att klaga på att ungdomen inte ser Megalopolis och inte läser de antika klassiker som behövs för att förstå den komplexa filmen.
Också vi vet att det alltid var bättre förr. Men tillbringade verkligen 1800-tals borgarna var kväll med att spela igenom Franz Schuberts Die Schöne Müllerin eller läsa högt ur Victor Hugo? Om svaret är "ja" finns skäl till oro. Det som förstör vår tid är inte brist på bildning utan en överdos känslor. Romantiken, inte internet, är grunden till allt ont som händer i vår tid.
"Världen måste romantiseras. Så återfinner man den ursprungliga meningen. Genom att ge det låga en högre innebörd, det vanliga en hemlighetsfull lyster, det kända värdigheten av något okänt, det ändliga ett oändligt sken, så romantiserar jag det."
Se där en förklaring av hur allt gått åt helvete.
Novalis (Georg Friedrich Philipp von Hardenberg) var inte ensam i sina försök att skapa alternativa sanningar. I början av 1800-talet hade människor fått nog av snusförnuft, encyklopedier och logik. Dags för Sturm und Drang och förryckta skogsvandringar i månsken.
Insikten om romantikens seger når mig på Nationalmuseums utställning Romantiken – ett sätt att se. Mer flum per kvadratmeter är svårt att överleva. Väggarna är en tsunami av känslosvall: månsken, skummande hav, ensliga träd, dystra klippor, vattenfall och känslostinna vandrare.
Men till utställningens förtjänster hör att den visar exempel på hur nutida konst inspireras av föregångarna. Oscar Furbackens skulptur av en bit asfalt med sprickor som man kan titta in i är smått genial. Inne i asfalten finns romantiska mini-landskap som sluttar ned mot jordens innandöme. Kanske sitter de gamla romantikerna där och begrundar sina synder.
När Coppola var i Sverige för nära tio år sedan letade han efter målningar av Strindberg. Tyvärr fanns ingen till salu. Med Strindberg framför ögonen hade Coppola inspirerats att ge Megalopolis skärpa och intensitet.
Romantiken vann alltså. Visserligen gör Nationalmuseums utställning det lättare att förstå en omvärld befolkad av egotrippade babblare som dyrkar naturen utan att förstå den. Men vad hjälper förståelse? Jag gör öronproppar av närmsta foliemössa och ber en stilla bön: Kan man få lite snusförnuft tack!
***
Läs även: Att filma det som skaver
Läs även: Varför är svenska filmer så tråkiga?
