Allt är som det alltid varit
Allt må ha förändrats men en centerpartist är fortfarande och omisskännligt just centerpartist, en folkpartist går inte att missta för något annat och DN… ja, ni vet.
Toppbild: Jessica Gow / TT
Att öppna Svenskans historiska sidarkiv är som att trilla ned i ett kaninhål. Eller kanske snarare som att klättra upp ur ett.
Jag har besökt det sena femtiotalets stora pensionsstrid på sistone. Tids nog kommer ni att bli offer för resultatet. Det var en taggig tid. Folk blev osams, bekantskaper sades upp, tidningsägare ställde sina obstinata redaktörer inför ultimatum, det taktiserades i slutna rum med resultatet att alla till sist var rätt trötta på alla andra. Ingen gick att lita på.
Men, oj, vad man känner igen sig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hedlund, Ohlin, Erlander, Hjalmarson och Tingsten: ni hör ju, man kunde lika gärna gå tillbaka till de gamla grekerna. Och ändå inte. Hedlund hoppar mellan koalitionerna, som en typisk centerpartist. Ohlin talar högt om sin benhårda liberalism, men partiet är kluvet, sossarna lockar och Högern får honom att rysa. Erlander spelar vuxen i rummet och väntar trosvisst, för han vet att sossarna alltid vinner till slut. Hjalmarson försöker hålla blockgränsen vid liv, men alltid är det någon jävel som sticker i väg. Och Tingsten skjuter friskt på borgerligheten, snarare än på sossarna, för bara Dagens Nyheter vet vad sann liberalism är.
Allt är som vanligt, alltså.
Vilket påminner om dagens Svenskan. Och nu syftar jag inte på politikbevakningen, utan på de två-tre sidor med hälsoråd vi läsare numera får varje dag. (Har vi bett om det? Jag kan inte minnas det.) Det handlar om träning och kost och stresshantering och annat av det slaget. Inte så sällan återkommer temat, i alla de här ämnena, att vi egentligen är byggda för att leva på savannen. Tiotusen år av jordbruk, blott hundra av rinnande vatten, elljus och stugvärme och ynka tio-femton av artificiellt nätliv har inte ändrat den saken. Vi borde äta stenåldersdiet, leva som jägare och samlare, huka oss kring lägerelden.
Världen kanske är annorlunda, men vi är desamma.
Och det är ju precis det, fast på en lite mindre skala, som djupdykningen i Svenskans arkiv visar. Allt må ha förändrats, men en centerpartist är fortfarande och omisskännligt just centerpartist, en folkpartist går inte att missta för något annat och DN … ja, ni vet.
Inte bara biologiska mönster, utan även de kulturella och sociala mönstren är obegripligt sega. Man kan bli strukturalist för mindre.
Det finns ett slags tröst i insikten att allt egentligen är som det alltid varit, nu när inget verkar sig likt. Vilket leder tanken till Anna-Karin Hatt. Kunde Centerpartiet ha funnit någon mer typisk centerpartist att sätta i toppen? Knappast. Uppväxt på gård, småföretag i blodet, bondekooperationen i ryggen. Här har vi ett parti som med nästan alla mått mätt genomgått en grundläggande metamorfos. Från fattigt till rikt. Från pragmatiskt till ideologiskt. Från socialt konservativt till hbtqi-certifierat. Det har bytt position på värderingsskalan snabbare än något annat känt parti i västvärlden. Det har bytt väljare och var, åtminstone ett tag, unga stadstjejers förstahandsval.
Inget med Centern är sig likt. På ytan. För när de nu, utmattade av all förändring, väljer en ledare väljer de en som är det närmsta de kan komma Gunnar Hedlund, så här drygt femtio, sextio år senare. Och genast spritter något till i partiet. Det sträcker på sig och verkar en aning bekant igen. Som om det bara slumrat en stund, men fanns där hela tiden.
Det kanske är precis så här det är. Världen vi lever i är en helt annan än den som var. Men det vi hittar på – partier, institutioner, nationer, familjer – är precis som det alltid har varit. Ibland går vi vilse, men det gjorde vi nog på savannen också. Förr eller senare hittar vi tillbaka.
Tror ni att det till och med gäller amerikanerna?
***
Läs även: Plikttrogen Hatt ställer upp
Att öppna Svenskans historiska sidarkiv är som att trilla ned i ett kaninhål. Eller kanske snarare som att klättra upp ur ett.
Jag har besökt det sena femtiotalets stora pensionsstrid på sistone. Tids nog kommer ni att bli offer för resultatet. Det var en taggig tid. Folk blev osams, bekantskaper sades upp, tidningsägare ställde sina obstinata redaktörer inför ultimatum, det taktiserades i slutna rum med resultatet att alla till sist var rätt trötta på alla andra. Ingen gick att lita på.
Men, oj, vad man känner igen sig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Hedlund, Ohlin, Erlander, Hjalmarson och Tingsten: ni hör ju, man kunde lika gärna gå tillbaka till de gamla grekerna. Och ändå inte. Hedlund hoppar mellan koalitionerna, som en typisk centerpartist. Ohlin talar högt om sin benhårda liberalism, men partiet är kluvet, sossarna lockar och Högern får honom att rysa. Erlander spelar vuxen i rummet och väntar trosvisst, för han vet att sossarna alltid vinner till slut. Hjalmarson försöker hålla blockgränsen vid liv, men alltid är det någon jävel som sticker i väg. Och Tingsten skjuter friskt på borgerligheten, snarare än på sossarna, för bara Dagens Nyheter vet vad sann liberalism är.
Allt är som vanligt, alltså.
Vilket påminner om dagens Svenskan. Och nu syftar jag inte på politikbevakningen, utan på de två-tre sidor med hälsoråd vi läsare numera får varje dag. (Har vi bett om det? Jag kan inte minnas det.) Det handlar om träning och kost och stresshantering och annat av det slaget. Inte så sällan återkommer temat, i alla de här ämnena, att vi egentligen är byggda för att leva på savannen. Tiotusen år av jordbruk, blott hundra av rinnande vatten, elljus och stugvärme och ynka tio-femton av artificiellt nätliv har inte ändrat den saken. Vi borde äta stenåldersdiet, leva som jägare och samlare, huka oss kring lägerelden.
Världen kanske är annorlunda, men vi är desamma.
Och det är ju precis det, fast på en lite mindre skala, som djupdykningen i Svenskans arkiv visar. Allt må ha förändrats, men en centerpartist är fortfarande och omisskännligt just centerpartist, en folkpartist går inte att missta för något annat och DN … ja, ni vet.
Inte bara biologiska mönster, utan även de kulturella och sociala mönstren är obegripligt sega. Man kan bli strukturalist för mindre.
Det finns ett slags tröst i insikten att allt egentligen är som det alltid varit, nu när inget verkar sig likt. Vilket leder tanken till Anna-Karin Hatt. Kunde Centerpartiet ha funnit någon mer typisk centerpartist att sätta i toppen? Knappast. Uppväxt på gård, småföretag i blodet, bondekooperationen i ryggen. Här har vi ett parti som med nästan alla mått mätt genomgått en grundläggande metamorfos. Från fattigt till rikt. Från pragmatiskt till ideologiskt. Från socialt konservativt till hbtqi-certifierat. Det har bytt position på värderingsskalan snabbare än något annat känt parti i västvärlden. Det har bytt väljare och var, åtminstone ett tag, unga stadstjejers förstahandsval.
Inget med Centern är sig likt. På ytan. För när de nu, utmattade av all förändring, väljer en ledare väljer de en som är det närmsta de kan komma Gunnar Hedlund, så här drygt femtio, sextio år senare. Och genast spritter något till i partiet. Det sträcker på sig och verkar en aning bekant igen. Som om det bara slumrat en stund, men fanns där hela tiden.
Det kanske är precis så här det är. Världen vi lever i är en helt annan än den som var. Men det vi hittar på – partier, institutioner, nationer, familjer – är precis som det alltid har varit. Ibland går vi vilse, men det gjorde vi nog på savannen också. Förr eller senare hittar vi tillbaka.
Tror ni att det till och med gäller amerikanerna?
***
Läs även: Plikttrogen Hatt ställer upp
