Allt hänger på mig

En rit är, enligt en populär antropologisk teori, ett återkommande förverkligande av en myt. Jag har tänkt att jag i år ska betrakta riksdagsvalet på detta sätt. Som en evigt upprepad kamp mellan gudar och titaner, där jag, just jag, kan låta den rätta sidan vinna när jag lägger valsedeln i kuvertet. Det verkar om inte annat vara så som de flesta andra i praktiken betraktar saken.

Till mina engagerade vänners irritation har jag annars alltid lutat mig tillbaka mot den rationalistiska insikten om att det rent matematiskt knappast spelar någon roll vad jag röstar på. Det som spelar roll är, så klart, vad de övriga miljonerna väljare röstar på. Och att det dessutom är precis det som är det fina med allmänna val: inte den mycket lilla makten för en enskild person att påverka saker till det bättre, utan den mycket stora svårigheten för en enskild person att påverka saker till det sämre.

Men man bortser då kanske från den rituella aspekten, från behovet av katharsis. De återkommande valen är både en symbolisk och en konkret reningsprocess. Något i stil med en mycket långsam statlig menstruationscykel. Den må visserligen orsaka jobbiga hormonella störningar hos både politiker och folk i allmänhet, men så länge den upprepas vet man att landet åtminstone inte är havande med något katastrofalt.

Känslan av personligt angeläget ödesdrama är dock aningen svår att uppväcka för en nybörjare. Vad gör man när till exempel den stora frågan om Rut-avdragets fortsatta existens helt misslyckas med att tända ett brinnande politiskt patos i ens bröst? Om man bara finner det frånstötande när politikerna försöker övertrumfa varandra med hårdare tag mot pensionärer och mer pengar till ungdomar? (Eller ja, tvärtom var det kanske.)

Kort sagt: vad ska en helt vanlig kulturkonservativt vänsterliberal anarkistisk pragmatiker rösta på egentligen? Det står inte alldeles klart, så för att få ett svar uppsöker jag medier och orakel. Det vill säga testar alla »valkompasser« jag hittar.

Resultatet är talande. SvD menar att jag solklart stöder alliansen, men bör rösta på mp, v eller fi. Dagens PS hävdar att jag är socialdemokrat. Aftonbladet påstår att jag är närmast piratpartiet, som SvD och TT Spektra säger att jag är längst ifrån. Enligt SR bör jag vara folkpartist, det Gud förbjude. TT Spektra påstår, helt bisarrt, att jag är sverigedemokrat. DN menar att alla riksdagspartier passar mig ungefär lika bra, det vill säga dåligt. Och så vidare. Att snurra flaska eller spå i inälvor skulle kännas vederhäftigare.

Just inälvor erbjuder kanske en öppning. Som alternativ till ideologi intresserar sig media mycket för magkänslekategorin »förtroende«. Men den tycks mig också vara komplicerad. Jag skulle till exempel inte vilja köpa en bostadsrätt om Fredrik Reinfeldt var mäklaren. Jag skulle inte heller vilja köpa den om Mona Sahlin var ordförande i föreningen. Bytte de plats skulle allt kännas åtminstone lite bättre.

Återstår slutligen att basera sitt val på attityder och anekdoter. Vill man till exempel ha en statsminister som aldrig är full, men som trots det lyssnar på Magnus Uggla? Eller en som, ombedd att nämna fem samtida kvinnliga konstnärer, inkluderar Liza Marklund? Vill man ha en justitieminister som utstrålar cynism eller en som utstrålar inkompetens? En som vägrar drogtesta sig eller en som, än värre, går med på det?

Det är svåra frågor, men jag kommer att ta minotauren vid hornen med största allvar. Eftersom det trots allt är mig personligen som allt hänger på.