Allt påminner om när fanskapet segrade 2016
Både hjärna och hjärta som något slags plockepinn; man vill bara krypa ur skinnet efter Trumps seger.
Toppbild: AP
Jag var rätt bra på matte som ung – något så enkelt och vackert, det enda system som var nästan gudomligt logiskt, stringent och evigt. Men fysik, njä. Och jag längtar nu, i denna kaotiska och krigiska tid, efter något i stil med de där järnfilspånen som flockades magnetiskt och kattskinnen som gneds kring en glasstav och blev elektriska. Något slags logik där också, får man förmoda.
Senare på universitetet presenterades Kurt Gödels ofullständighetsteorem, som en av våra filosofilärare lät teckna på en stor svart eller vit tavla i föreläsningssalen. Detta lämnade de flesta av oss i stor förvirring. Hur skulle vi någonsin kunna förstå detta? Tacka visste jag Escher och Bach, som min pappa hade introducerat för mig med bilder, noter, toner och boken Gödel, Escher, Bach: ett evigt gyllene band av Douglas Hofstadter. Inte för att jag förstod så himmelskt mycket, men både Escher och Bach var hänförande i sina konstifika kompositioner. Större än Gud och Jesus.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Ännu önskar jag någon sorts järnfilspån koncentrerade i min arma hjärna. En samlad tropp av lugn klarsynthet, en koncentrerad cirkelform. Min pappa Gunnar spelade Bach på pianot när jag som barn frågade honom om vad kommunism var. Han sa något i stil med att det var strävan efter att alla skulle ha det ungefär lika bra. Av var och en efter förmåga, och så vidare. Varför röstade han då på högern, men blev djupt deprimerad efter att den vann valet 1976?
Men denna skrivdag, onsdagen den sjätte november, känns både hjärna och hjärta som något slags plockepinn; man vill bara krypa ur skinnet. Elisabeth Ohlsons död, Trumps seger. Radion på, tidningar lästa eller skummade. Underligt tyst om det nordamerikanska valet på Facebook.
Allt påminner om när fanskapet segrade 2016. Jag pulsade och pustade mig i snöovädret till tunnelbanan och äntrade tåget till Fridhemsplan. Där rådde total tystnad. Det luktade blött ylle och samtliga passagerare såg bedrövade ut. Nytt puls och pust mot DN/Expressen-skrapan. Expressens kultur- och ledarredaktioner var tomma sånär som på Aron Lund, vill jag minnas.
2016 var ett skitår överhuvdtaget. IS- och al-Qaida-terror på massor av ställen, i bland annat Tyskland, Turkiet, Irak, Bangladesh och Frankrike. Boko Haram i Nigeria. David Bowie, Bodil Malmsten, Prince, Olle Ljungström, Leonard Cohen, Karin Johannisson dog. Massor av människor sköts till döds på en gayklubb i Orlando. Britterna röstade för Brexit. Krig i Sydsudan och Syrien. Fortsatta problem med migration och integration. Sexuella övergrepp i Köln nyåret 2015–2016, de flesta förövare från Nordafrika. Vilket ledde till en inflammerad debatt i såväl Tyskland som Sverige.
Kolla själva in den mycket långa Wikipediaartikeln om 2016. Där saknas ord som gäng, kriminalitet, ungdomar, antisemitism, jude eller judar. Migration förekommer blott som "migrationskrisen" och "migrationsminister". Dock nämns ett terrorbrott i Tel Aviv, där två palestinier greps.
I dag ser det ju otäckt annorlunda ut. Aldrig hade jag kunnat föreställa mig att man i Sverige, eller i Tyskland för den delen, skulle kunna se och höra detta oförblommerade judehat, denna historieförfalskning – om än Netanyahu och hans anhang uppenbarligen har begått krigsförbrytelser.
Det liknar ett oförutsägbarhetsteorem. Det enda jag numera litar och tror på är den rena och evigt sanna matematiken à la Bertrand Russell: ”Matematiken besitter inte bara sanning, utan också högsta skönhet.” Något som gäller i alla lägen. Betänk Esaias Tegnérs rader:
”Men sanningen lever. Bland bilor och svärd / lugn står hon med strålande pannan. / Hon leder igenom den nattliga värld. / och pekar alltjämt till en annan. / Det sanna är evigt: kring himmel och jord / genljuda från släkte och släkte dess ord.”
Trösterikare än Gud och Jesus.
***
