Än rår inte maskinerna på oss vanliga, plågade författare
Kalla mig gammaldags, men jag tror inte att AI kan ersätta det förbannade eländet det innebär att sätta sin mänskliga prägel på en berättelse.
Toppbild: Unsplash
Det ska fan till att skriva roman. Varje morgon i ett halvår eller två måste man sätta sig vid datorn och hypnotisera sig själv till att tro på de scener man frammanar på datorskärmen, och vidmakthålla denna suggestion i flera timmar åt gången. Under resten av dygnets vakna tid gäller det sedan att stå fast vid tilltron till projektet som helhet. Det är kort sagt utmattande. Det kräver dessutom en särskild sorts inbilskhet: ”Jag är värd att lyssna på i hundratals sidor.” Vi kan kalla det en sjudande lagom-narcissism – en ljummen egotripp som aldrig får gå överstyr så att berättelsen alldeles kokar över, men aldrig heller kallna så att den stelnar och dör.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Att kalla allt detta för ett ”lidande”, som karikatyrer av konstnärstyper i alla tider har gjort, är kanske lite mycket sagt. Men en plåga är det. En utdragen, på det hela taget mild men ändock påfrestande plåga. Och jag tror att en av de allra viktigaste saker som riskerar att gå förlorad i och med AI-genererade berättelser, det är denna gräsliga process: den ständiga kampen mellan författaren och materialet, det böljande sjöslaget mellan en enskild människas storslagna visioner… och hans när allt kommer omkring ganska begränsade förmåga.
Med andra ord är det som skrivs av en dator skrivet utan temperament. Utan ilska, utan glädjerus, utan nagelbitande frustration och tårögd uppgivenhet. Och då är det banne mig inte konst, inte ens ett hantverk; det är en rapport om hur en historia skulle kunna se ut, ett synopsis utan sammanfattningar, ett digitalt diskussionsunderlag, framlagt av ett stycke död materia.
Så kan man känna, och det gör jag. Sedan ska medges att ämnet inte är alldeles skitenkelt. För visst vill vi ha ”äkta” berättelser, skrivna utifrån riktiga livserfarenheter och allt det där – men vill vi ha ännu en subjektiv, inskränkt, febrig historia i stil med Unge Werthers lidanden av Goethe eller Anteckningar från källarhålet av Dostojevskij? Har inte, handen på hjärtat, sådana exerciser i självömkan och hysteri gått ur tiden? Jo så är det, med några få lysande undantag som exempelvis Push av Saphire (mer känd som filmatiseringen Precious).
Är det något som de senaste hundra årens litteraturkonsumtion visar, är det att vi börjat efterfråga berättelser av större allmängiltighet. Vi har tröttnat på unga, vita, europeiska, neurotiska män och deras sanslösa navelskåderi. Vissa av de förment stora 1800-talsförfattarna hade aldrig ens blivit utgivna idag, de hade fått nöja sig med att blogga. Och det är inget jag beklagar, för tydlighetens skull.
Problemet är bara detta. Är det någon som borde kunna hosta ur sig allmängiltiga, egobefriade, fördomsfria, ja prestigelösa berättelser, då är det väl en maskin som utifrån tillgång till all världens samlade kunskap lär sig själv att skriva? Eller? Jo, på sätt och vis. Det är bara det att den lär sig inte att skriva, den lär sig att härma. Den lär sig inte att bli författare, den lär sig vad människor efterfrågar.
Då inträder en Holywoodifiering av romankonsten, en hyper-marknadsanpassning. Det har redan skett, i och för sig, utan någon egentlig inblandning av datorer och AI. Amerikanska och brittiska förlag är sedan länge hyfsat bra på att beställa bästsäljare. Detsamma kan förstås sägas om enskilda författare, sådana som fortsätter att leverera den ena menlösa, förutsägbara tegelstenen efter den andra.
Men än så länge finns det utrymme för annat. Det ges fortfarande ut romaner som utan några högre kommersiella förväntningar ändå tar människor med storm. Tack och lov. Kalla mig gammaldags, men jag tror inte att AI kan ersätta det förbannade eländet det innebär att sätta sin mänskliga prägel på en berättelse, och det av ett lika enkelt som orubbligt skäl.
En maskin kan inte lida.
***
