Ångest är en del av livet – vårdresurser behövs till annat

Han är 55 år. En vanlig man som säkert många kan känna igen sig i. Fru, barn, jobb och sommarstuga. Allt ganska vanligt och stabilt. Så lämnar hans fru honom och allt rasar. Mannen, som vi kan kalla Gustav, tappar fullständigt fotfästet. Det här var han inte rustad för. Han genomgår en livskris. Han börjar dricka stora mängder alkohol. Via vården erbjuds han stöd och behandling för sitt drickande, men den avgörande motivationen att sluta dricka saknas. Gustav förlorar jobbet och det går så långt att han blir hemlös.

Han skulle behöva hjälp av kommunens enhet för hemlösa och beroendevården, men han känner att det är förknippat med krav som han inte orkar mobilisera energi att leva upp till. Vid ett besök till beroendevården berättar han att han tappat hoppet och att han funderar på att ta sitt liv. Han blir därför akut inskriven på psykiatrisk avdelning. På avdelningen får han sina måltider serverade och hans aktiviteter inskränker sig till att spela kort med sina medpatienter och ta promenader med personalen. Avdelningen erbjuder en trygghet han inte vill lämna. Han verkar glad och nöjd med sin tillvaro.

När läkaren vill tala om utskrivning suicidhotar han. Följden blir att han stannar kvar på avdelningen, eftersom all legitimerad vårdpersonal arbetar under rädsla att bli anmäld. Tanken på att en patient tar sitt liv kan vara oerhört stressande för många läkare, då man fruktar att hamna i en utredning hos IVO. Den underliggande rädslan att bli av med sin legitimation påverkar därför sannolikt läkarens bedömning när Gustav suicidhotar. Gustav har nu lärt sig koderna för att få vara kvar på avdelningen där han trivs bra, i stället för att behöva konfronteras med den kravfyllda vardagen som väntar efter utskrivning.

I mitt jobb som psykiatrisjuksköterska möter jag många liknande fall. Jag möter också andra patienter med mycket allvarliga sjukdomar. Som exempel kan man nämna psykoser, djupa och allvarliga depressioner, patienter med mani eller patienter vars tillvaro inte fungerar till följd av svår ADHD. Inte sällan måste dessa patienter kämpa för att få hjälp. Resurserna är begränsade och väntetiderna till utredning och behandling inom öppenvården är långa. Dessa patienter måste av resursskäl gå med ett lidande längre än vad som är värdigt ett välfärdssamhälle. 

Under några år hade jag förmånen att få arbeta tillsammans med en av landets främsta experter på nydebuterad psykossjukdom, överläkaren Sabina Bonde. Under de åren lärde jag mig mycket om den allvarliga sjukdomen schizofreni och om hur vården kan arbeta för att underlätta livet för patienter och deras anhöriga. Sabina Bonde berättade att man i Danmark har ”Opusteam” som tidigt sätter in åtgärder vid psykossjukdom. Denna form av vård är resurskrävande, men i längden tjänar samhället på att patienterna bättre bibehåller sin funktion och återhämtar sig lättare. Man fångar upp patienterna, som ofta är unga, innan de faller så långt att man också måste rehabilitera dem från hemlöshet.

Min uppfattning är att personer utan egentligt behov av specialistpsykiatrins resurser fastnar i psykiatrin fast de inte borde vara där, samtidigt som resurserna inte räcker till för dem med verkliga behov. 

Något är alltså fel när det handlar om resursfördelningen. Jag kan bara hoppas att de problem jag har beskrivit sätts upp på den politiska agendan.

När ska vi våga prata om att ångest är en del av livet? När ska vi våga ställa krav på en patient som Gustav och förklara för honom att han själv har ett stort ansvar för sin situation? När ska samhället våga acceptera att människor faktiskt kommer dö till följd av sin psykiska ohälsa, precis som man dör av hjärtsjukdom eller cancer? När ska vi inse att nollvisioner om suicid bara bakbinder personalen inom psykiatrin som blir fastlåsta av oro över att en patient tar sitt liv? Politiken har en avgörande roll när det gäller att tillhandhålla förutsättningar att sortera i lidandet och ge vården möjlighet att prioritera.

Allt är inte psykisk ohälsa. Depression som följd av olycklig kärlek får föräldrar och vänner ta hand om, medan den svåra sjukdomen schizofreni borde få alla resurser som behövs för att de människor som drabbas ska få ett värdigt liv. Detta behov av prioritering är extra viktigt idag när företag som Kry och Mindler öppet annonserar med budskap om att ”Du ska inte lida, ta kontakt med oss redan idag”. Samhället måste säga nej. Vi kan inte betala för att ledsna medborgare ska bli glada.

Nalin Baksi är sjuksköterska och tidigare riksdagsledamot för Socialdemokraterna.

***

Läs även: Nalin Baksi: Mycket har förändrats sedan Fadime Sahindals tid

Få Fokus direkt i brevlådan varje vecka. Eller enbart digitalt. Här tecknar du din prenumeration.