Ångest i närtid
Vi är tvungna att förhålla oss till skräcken och hotet.
Jag stod vid frukt- och grönsaksdisken på Hemköp i Hornstull när jag tittade åt sidan och drabbades av plötsligt högt blodtryck. Bredvid mig stod Lasermannen och plockade bananer som om det vore världens mest normala sak. Herregud, var han på rymmen? Skulle han bunkra med mat att äta i källaren på Heleneborgsgatan, där han greps den där junidagen 1992? Nu gällde det att hålla huvudet kallt. Skulle jag släppa korgen och skrika på polis? Övermanna honom med allt våld jag kunde frammana och slå honom medvetslös till marken med någon frukt innehållande en stor mängd vatten. Eller bara diskret backa ut ur affären och springa för livet. Några sekunder senare lugnade hjärnan ner sig. Det var givetvis inte John Ausonius i egen hög person som stod där utan David Dencik – han som spelade Lasermannen i SVT:s serie som just då visades på tv.
Det kanske är orimligt att kräva att skådespelare som gestaltar fortfarande levande attentatsmän håller sig inlåsta på sin lediga tid – eller åtminstone inte handlar mat i samma område där gärningsmannen rörde sig – men ett omtänksamt lösskägg eller annan hänsynstagande maskering är det minsta en medmänniska kan begära. Särskilt när det handlar om brott som ligger så nära i tiden att kroppens flyktsystem aktiverar sig självt. Minnena lägger på en extra växel – drar upp alla känslorna till starkaste färg.
Lasermannen, och jakten på honom, är en del av vår moderna historia och det var bland annat därför som Mikael Marcimains serie, som bygger på Gellert Tamas bok, var så kittlande obehaglig. Historien var inte tillräckligt mycket förr för att kroppen skulle slappna av och ta in det som en händelse ur det förgångna. Samtidigt var det ett nationellt trauma som utspelade sig före tiden med sekundrapportering från alla mediekanaler. Det gick att ha någon form av distans till det.
I dag är det svensk biopremiär för det norska dramat »U-22 juli«, regisserad av Erik Poppe. Filmen återskapar Anders Behring Breiviks massmord på Utøya som ägde rum den 22 juli för sju år sedan. Jag har inte sett filmen och vet inte heller om jag kommer att göra det. Hjärnan har knappt hunnit hämta sig från de faktiska händelserna med påföljande rättegång och därefter de fullständigt fasansfulla skildringarna från dem som befann sig på Utøya. Den pågående ångesten. Den ligger så nära i tiden. Bara runt hörnet i minnet. Så ogreppbart var det ju då – när Breiviks ondskefulla terrorvansinne pågick. Medierna rapporterade febrilt efter de hopsamlade pusselbitarna men den enda som då hade den färdiga bilden klar var ju terroristen själv. Det var bara han som visste vad motivet i slutändan skulle visa. Det var ett dåd som pågick samtidigt med rapporterna.
Utøya är givetvis ett trauma för Norge men också för Sverige. Breivik tog hem terrorn till Skandinavien. Det var inte längre något att betrakta på avstånd med ett antal mellanliggande länder som skydd. Terrorn hade knackat på våra grannars dörr. Med terrordådet i Stockholm kom vår tids stora hot också hit. Den moderna människan har blivit tvungen att förhålla sig till terror.
Att terror – oavsett i vilket namn som den utförs – är det samtida hotet är också synbart i kulturen. Böcker, teater, filmer och tv-serier vill nu ägna sig åt bearbetningar och tackla samtida trauman. Häromveckan tog det sevärda svensk-danska tv-samarbetet »Gråzon« slut. Ett terrorattentat ska utföras i Skandinavien med hjälp av drönare och polisen befinner sig hack i häl. Historien ligger tillräckligt nära verkligheten för att skrämma upp men utan att väcka faktiska egna minnen att värja sig emot. Det ligger nära i tiden men ett antal välbehövliga steg bort från verkligheten. I måndags var det premiär på SVT för den brittiska serien »The state« som skildrar fyra muslimska britter som lämnar livet hemma för att ansluta sig till IS i Syrien. Den utspelar sig 2015 men är fiktiv. Just den kombination som får greppet runt strupen att lossa lite. <
