Anka och andra ankor

Egentligen skulle jag skriva om något seriöst som den bortglömda finanskrisen eller det faktum att social­demokratin i Tyskland gått tillbaka till mellankrigstidens röstandel – liksom att den svenska socialdemokratins opinionssiffror inte varit så låga sedan rösträttens införande. Det är problem som man kan ägna sig åt med värdighet. Men jag har liksom alla andra svårt att styra tankarna bort från Anna Anka. Liknande företeelser når mig ofta lite sent eftersom jag är en dålig tv-tittare och har svårt att koncentrera mig på ankor i tv-rutan. Det tog också ett tag innan jag förstod vad det hela handlade om. Egentligen är ju det konstiga att TV 3 ansåg sig behöva flyga ända till Hollywood för att hitta lyxhustrur – det hade väl räckt att åka till Täby? Djursholm? Karlaplan?

Med viss regelbundenhet dyker det upp en anka i den svenska debatten – som regel en total ickehändelse vars storhet ligger i att den lyckas sätta fingret på en ond punkt i det svenska kollektiva medvetandet, i den svenska ack så stolta självbilden. Det är redan lite jobbigt med vackra blonda flickor som väljer bort arbetsliv och svenska pojkar och drar till Hollywood för att leva på sin skönhet. Ännu jobbigare när dessa tar sig rätten att hävda att moderlandet fått elementa om bakfoten, att jämställdhet och mellanmjölk lett till förfall, skilsmässor och fula kvinnor (man undrar för övrigt om AA har sett vad som händer med svenska män efter att barnen kommit …). Det är helt enkelt depraverat. Ruskigt otacksamt. Osvenskt.

I striden mellan den politiskt korrekta upprördheten och Anna Anka var det, helt enligt spelets logik, Anna som avgick med segern – uppbackad av sin skönsjungande man i »Skavlan« var Anna plötsligt inte längre en skrävlande anka utan en frispråkig I Do It My Way, ett svenskt samvete som vågade säga det många tycker. För det är väl det som är problemet med Anna Anka. Det är väl därför hon kliar som ett envist myggbett. För att skillnaden mellan hennes värderingar och de värderingar som råder på Stureplan – eller kring torget i Borås – inte egentligen är så där våldsamt stor. Skalar vi bort mångmiljonärsmaken och ersätter honom med en vanlig svensk egenföretagare i elektronikbranschen, med en nyrenoverad supervilla i förorten, så är Anna Anka inget specifikt Hollywoodfenomen.

Feminismen har gått många märkliga vägar sedan ropen skallade daghem åt alla. De senare årens individcentrerade ismer, från queer till etno, har sin motsvarighet i den högerbacklash som också kräver rätten att tala i riktiga kvinnors namn, det vill säga den kvinna som vill vara i hemmet och som ser det som en fullgod uppgift att vara snygg, shoppa rätt saker och pynta. Samtidigt har samhället omkring oss hårdnat  och är det någonting som är så slående i det svenska samhällets förändring under det senaste decenniet som just de hårdnande könsrollerna? Att går man ut på stan en kväll så fastnar man i gäng av stringtroseklädda, blonderade HM-brudar vars dröm är att operera brösten och få sina drinkar gratis? Att grannens barn i åttaårsåldern tittar på »Top Model«? Att hårborttagning inte längre handlar om att raka sig under armarna utan om brasiliansk vaxning, för damer, och släta bringor, för herrar?  Det här samhället har lyckats med en sak, med besked: att tala om för sina unga att vägen till framgång går genom en perfekt kropp, och att den till max sexualiserade kroppen är vårt viktigaste redskap för samhällelig status och prestige.

Det bästa svar på tal som Ankan fått hittills kom från den norska krönikören Elin Ørjasæte som vänligt påminde om att förutsättningen för att vara en husmor utan skitiga naglar är en armé av tjänste­folk, och att en gång handlade kampen om våra systrars och döttrars rätt att bli något annat än pigor och hjon. Men jag bara undrar, hur många systrar stod upp för den rätten när pigorna och hjonen inte längre hette Astrid och Stina utan Asefa och Tatjana? Högern vann kampen om pigavdragen, om de skatte­subventionerade hushållsnära tjänster som var direkt avsedda att tillfredsställa den grupp av ankor i befolkningen som anser det vara en mänsklig rättighet med billig arbetskraft i hemmet, och som tycker att denna gott kan bestå av dem som i alla fall borde göra sig förtjänta av privilegiet att vistas i det här landet. Och feministerna – ja, en god del av dem tyckte att hushållsnära tjänster var ett slag för jämställdhet, en del av deras så efterlängtade frigörelse från hemmet. Anna Anka bor inte i Hollywood – hon lever mitt ibland oss.

***
För övrigt är det sport just nu bland Europas (höger)politiker att hata bankirer och bonusar. Och krama medelklassen med subventionerade räntor och inflation. Är det någon som känner sig bortglömd? Är det kanske denne någon som döljer sig bakom socialdemokratins tappade röstandelar? Hej arbetarklass! Finns du fortfarande? Nämen vad säger du, är du arbetslös?