Därför känner jag avsky
Politikerna räknar med att svekdebatten glöms bort till nästa val. Så fungerar blufftaktiken.
Toppbild: TT
Jag hatar Annie Lööf. Det handlar inte riktigt om politiken hon driver. Jag har inget emot vare sig småföretagare eller skogsägare, jag är båda sakerna själv. Det beror inte på att hon är en ”kvinna i offentligheten” heller, hur sådana funkar har jag också hyfsad insyn i.
Nej, mitt hat handlar inte heller om hennes uppenbara (och enligt hörsägen ovanligt långa och grundliga) medieträning, eller ens om hennes fjantiga youtubekanal där den humorlösa maktmänniskan ska visa upp en mänskligare sida genom att prata fisar. Egentligen har det varken med hennes klädstil eller dialekt att göra, men mitt hat har vid det här laget spillt över på alla hennes attribut. Hela hennes uppsyn är en känslotrigger. Ett ord om hennes bedrifter som fotbollsmålis och jag spänner käken, hör jag henne felcitera Pippi Långstrump en gång till så spyr jag.
Den nattsvarta amoral som blottades när Fredrick Federley, en av hennes närmsta män, fick lämna politiken hjälpte förstås inte till. Och kontrasten mot Nooshi Dadgostars mod och ryggrad i spelet efter midsommarmisstroendet har nog gjort allt extra påtagligt.
För att jag hatar Annie Lööf är nästan existentiellt. Det handlar om att säga en sak, göra en annan, och komma undan med det. Hennes karriär symboliserar uppluckringen av den tillit som är nödvändig för att vår typ av demokrati ska fungera bra. För Annie Lööf lovade att äta upp sin sko om hon skulle göra det hon sedan dess gjort varje dag, hon sa x, på sitt alltid nedlåtande sätt, till både väljare, kollegor och journalister, och gjorde y.
Det finns, brukar experterna säga, en ”risk för svekdebatt” när man beter sig så. Det är också allt. Ett missnöje bubblar till och den moderna politikern har goda skäl att tro att frågan kommer vara bortglömd till valet därpå. Det är så Annie Lööf tänker. Hon har råd med ett svek, det ger bara ett tillfälligt bakslag i opinionen och det finns ju så mycket annat att vinna.
Alla religioner har något skrivet om hur lögnare ska hanteras, det är en grundläggande fråga när man är människa. Eftersom vi är smarta nog att kunna fabulera måste straff, i detta liv eller nästa, delas ut till de som luras. Det är inte bara för att det är en jobbig känsla för den som blir bedragen, att såna som Annie Lööf pissar på alla som gör det de lovat och kommer hem när de sagt. Det är också för att alla framgångsrika civilisationer har haft något effektivt sätt att se till att folk står för sitt ord. För att få någon att våga investera, satsa, tro, måste ett kontrakt gå att lita på.
I Rom offrade man djur och hällde vin på marken till gudarna för att markera allvaret i sina eder. Det var inte bara helt avgörande ära i potten, utan även gudarnas hämnd som motiverande kraft. I det antika Aten svor alla unga män den efebiska eden om att tjäna och skydda samhället, med gudarna som vittne, för att kunna bli fullvärdiga medborgare. Att de religiösa figurerna i den klassiska världen brydde sig så mycket om att se till att löften hölls, hade förstås att göra med att medborgarna också gjorde det. I Iliaden är det just en bruten ed mellan Paris och Menelaos som skickar Troja och akajerna in i ett tioårigt krig. En småsak i sig, men för att ett styre ska fungera måste makthavares ord ju betyda något.
Annie Lööf känner ingen skam, hon spelar spelet och skulle aldrig hållas tillbaka av fluffiga begrepp som heder eller moral, det är säkert ändå bara något gammalt patriarkalt. Att hon överlever detta är exempel på hur ett system bryts ner, hur det inte längre är lönt att lyssna, för det som sägs betyder ju inget längre. Jag hatar Annie Lööf, för hon har sabbat för oss alla.
Och resten då, Löfven och Kristersson och alla de andra?
Visst, de med.
I en tidigare version angavs en felaktig part i det trojanska kriget.