Anna Björklund: Killarna i min högstadieklass som »försvann«

Jag skulle säga att det var ungefär en tredjedel av killarna i min högstadieklass som »försvann«, som vi kallade det. Man stötte på dem ändå ibland, i grupparbeten och påtvingade samarbetsövningar. Då kunde de vara inom armlängds avstånd i timmar utan att någonsin möta en blick eller tilltala oss direkt. Det fanns anledningar till den distansen, visste vi. Vi var ju tjejer, dessutom tjejer utan en aktiv porrkarriär, och oss hade de här killarna gett upp hoppet om för länge sedan.

De hade världar på internet som de prioriterade, där de hade högre status och bättre odds än i våra klassrum. Deras nätporrsdebut hade varit någon gång i tidig mellanstadieålder och deras dataspelskarriärer kändes just då mer sannolika än något annat yrke.

Vi kallade det att de försvann, men vi hade försvunnit från dem också. Vi, tjejerna, skaffade bra betyg och social kompetens; vi kollade på »Sex and the city«, ville ha rörlighet och skogarderober, titlar och penthouses.

Vi hade valt bort de asociala och lågpresterande killarna för länge sedan, och alla omkring uppmuntrade oss att fortsätta göra det. Om vi skaffade pojkvänner skulle det helst vara någon utifrån, någon med något att komma med; antagligen en äldre, bättre, större än vi. Det var det naturliga. En ung tjej ansågs ämnad för högre syften än att umgås med män ur sin egen hopplösa generation. Vi skulle upp, upp och inte hållas tillbaka.

I dag kallas de incels, den där andelen killar som blev kvar. Säpo varnar för dem, incelrörelsen begår terrordåd och dödar oskyldiga, på andra kontinenter i alla fall. Där skjuter de tjejerna de aldrig pratade med och de välanpassade män de aldrig kunde konkurrera med, eller vilka det nu är de föreställer sig representera oss icke-celibata.

Egentligen skiljer sig förstås inte incelterrordåden särskilt från annan terror. Det som förklarats med islam eller högerextremism i andra lika sorgliga sammanhang följer samma mönster som det som klassas som inceldåd. Terroristerna är aldrig något annat än halvunga, desillusionerade män, sexuellt frustrerade och ensamma.

Och mäns desperation yttrar sig som den brukar göra – i drastiska idéer och våld.

Något hände med killarna i vår generation. Deras problem med det andra könet är omdiskuterade, deras skolresultat och vanor är ständigt under lupp, deras bristande attraktionskraft anses vara ett samhällsproblem. Men kvinnorna då, hur går det för oss?

Metoorörelsen beskrevs aldrig som ett hot mot den nationella säkerheten, det var inget polisen varnade för. Även om de som metookvinnorna gav sig på skadades svårt eller till och med dog så kallades tjejernas rörelse för ett framsteg, en demokratisk vinning. När kvinnorna sökte blodig vedergällning för sin roll i spelet mellan könen så applåderades de.

Det metoo berättar är att tjejerna trots allt inte heller är nöjda med sin förhandlingsposition på den sexuella marknaden. Allt det som vi »Sex and the city«-tittare hade lovats, om vi bara höll oss tillräckligt smala och skaffade en någorlunda hög inkomst, blev inte riktigt som planerat. Go-getter-personligheten och den sexuella tillgänglighet som förordades för kvinnorna i min generation belönades med otrygghet och sårbarhet för våld och övergrepp.

När jag lånar min mans kompisars Tinder ser jag horder av tjejer som gjort allt rätt, som rört sig upp, upp och inte väntat på någon. De talar franska och har bott i Singapore, de går på bootypump och har härliga tjejgäng, de har råd med bra hudvård och viktiga miner. Ändå är de ensamma, hopplöst ensamma. Lika svikna av det motsatta könet som incelmännen.

Det är de unga männen som kallas för förlorare, men vem som vunnit är svårt att säga.

Kvinnorna kommer inte att hantera besvikelserna med att skaffa handeldvapen och planera spektakulära självmordsdåd. Det är inte så vi funkar, vi med höga betyg och social kompetens. Vår vrede tar den långa marschen genom media, politik och rättsväsende. Men vem som ska straffas väljs lika godtyckligt, för det finns ingen tydlig upphovsman till olyckan. Det experiment som män och kvinnor i väst utsatts för är dåligt kontrollerat och saknar ledning.

Det behövs inga stora skiften för att balansen i en biotop ska rubbas, har vi lärt oss. Små förändringar i omgivningen gör att djuren byter beteende. Både mina och min mans föräldrar träffades i skolåldern och har varit ihop sedan dess. I min generation har jag aldrig hört talas om ett sådant par. Små skillnader i incitament får flocken att delas, vissa får den att försvinna.

LÄS OCKSÅ: 5 frågor till Anna Björklund, ny krönikör i Fokus