Anna Björklund: Netflixpåven bygger sin överhet med mystik

»Är det inte en börda för er att bära ansvaret för så riskabla och impopulära beslut?« frågar en kardinal. »Nej«, svarar den unge påven, spelad av Jude Law, och varenda muskel i hans ansikte är avslappnad.

Serien »The young pope« är ett tankeexperiment. Vad händer om vi skulle få en påve som inte anpassar sig efter varenda samtida nyck? Som inte böjer rygg för de liberala strömningarna, eller vad det nu är folk råkar gilla för stunden, utan tar sin egen suveränitet och helighet för given? Hur skulle det se ut om påven gjorde något som vi inte är vana vid att ledare i väst gör – betedde sig auktoritärt?

I en otrolig scen berättar den nyvalde påven för sin Harvardutbildade kvinnliga presschef att han inte kommer att låta sig fotograferas. Den sanna överheten har alltid använt sig av mystik, säger den unge påven, och därför kommer ingen att få veta hur han ser ut.

»Vad ska vi då trycka på alla askfat i presentshopen«, svarar hon, bekymrad.

Det är svårt att inte jämföra den fiktiva påvens strategi med den nuvarande påven Franciskus, som antagligen fotograferas tusentals gånger per dag. Hans Instagramkonto, med text på flera språk, uppdateras dagligen och han antas jaga följare och exponering som vilken simpel lajktorsk som helst. (Det går helt okej, påven har 7,1 miljoner följare, som en hyfsat stor amerikansk influencer. Bara 161 miljoner kvar till Kim Kardashian.)

Netflixpåven förstår att vi förväntar oss att fadersfiguren, il papa, ska veta mer än vi. Att det ska finnas någon poäng med alla regler och begränsningar, ett större syfte som vi kanske inte fattar nu, men kanske sedan, när vi blir äldre, visare, närmare Pärleporten. Fadern kan inte delta i popularitetstävlingen, utan måste hålla blicken vid horisonten och leda sina halvdumma undersåtar ditåt, oavsett vad de tror att de vill just då. En ledarskapsstil som kyrkan ofta har använt sig av historiskt, men som av uppenbara skäl är svår att kombinera med modern demokrati.

När man pratar om vad som kommer hända efter krisen hör jag folk oroa sig för fascism och auktoritära ledare. Det trycks pengar som nästan aldrig förr och alla minns ju vad som hände sist det blev hyperinflation i Europa, säger man med en rysning. Jag har tagit oron med en nypa salt. Det som nyss var det stora orosmomentet, som kallades högerextremism och antidemokrati, visade ju sig vara till förvirring likt de svenska socialdemokraterna när det kom till kritan. Att den nyskilde och nyss utbrände Jimmie Åkesson skulle leda en statskupp, känns inte totalt sannolikt. Men »The young pope« får mig att förstå lockelsen med en annan sorts människa vid makten.

För medan vår egen sekulära landsfader inte låter sig synas särskilt mycket heller – Expressens Anna Dahlberg sammanställde nyligen hur Löfven systematiskt duckar för intervjuer och inte satt sin fot i Agendastudion på fem år – så verkar beslutet om medial avhållsamhet inte bero på att det finns en större plan, utan snarare på bristen på en sådan. Rädslan för de katastrofer som statsministerns liveframträdanden brukar innebära, gör helt enkelt att ingen ser något att tjäna på att släppa lös honom framför en kamera.

Löfvens brist på framgång i tv och radio sägs bero på hans ovanligt illa smorda munläder, men snacksalighet behöver inte vara ett kriterium för auktoritet. Den finske landsfadern Kekkonen, vald president i hela 26 år, hamnade en gång bredvid en släkting till mig på en middag. Presidenten uppges ha sagt ingenting alls under kvällen; inte förrän cognacskuporna ställdes fram, då mjuknade han och yttrade orden: »till randen«.

Däremot hade Kekkonen en vana att bjuda in samtida kulturpersonligheter för att basta och supa. Jag vet förstås inte, men jag föreställer mig att en politiker som bjuder in till att naken låta sig ifrågasättas av packade revolutionära poeter, måste ha viss stake. Och inte den scriptade, spelade sortens stake man är van att se de svenska partiledarna utmana varandra med, – som vore de i en wrestlingring – utan helt enkelt en naturlig pondus.

Kanske handlar förtroendet för våra ledare varken om antalet porträtt eller formuleringsförmåga, utan om något djupare och betydligt mer djuriskt. Om att vi vill att vår ledare ska kunna hantera allt motstånd, både våga och veta hur utmanarna ska tvingas ner, även om revolten kommer från oss själva.

För ledaren måste hela tiden prövas; är den inte är bättre än vi har den inget syfte.

Läs fler krönikor av Anna Björklund här!