Anna Björklund: Som att skjuta sin knähund
Toppbild: TT
Vissa jägare tycker att man ska avliva sin egen hund. När den dagen kommer och man vet att det är dags, så ska man inte springa till något rum med lysrör, tycker de. Hunden ska inte åka till någon institution med sprutor som delas ut av främlingar med långa högskoleutbildningar. Nä, den ansvarsfulle jägaren ska kunna hantera att skicka djur från liv till död inte bara när det är lustfyllt och jakthornen ljuder, utan även när det är svart och groteskt nödvändigt.
Jägarna vet att döden hela tiden pågår. De gör sig inga illusioner om fridfullt insomnande, de vet att de vilda djurens alternativ till deras skott är att i panik bli sliten i bitar eller att sakta svälta tills man inte kan försvara sig mot fåglarnas pickande. Den naturliga döden, som vi kallar det stillsamma bortfallet, finns ironiskt nog knappt alls i naturen.
Före den moderna tiden fanns döden överallt för människor också. De flesta mödrar hade någon gång begravt ett eller flera av sina barn, av till synes helt slumpmässiga skäl. Döden var inpå knuten, behövde alltid hanteras. Varenda pampig byggnadskonstruktion som i dag är ett glatt turistmål – kyrkor, pyramider, Colosseum – är egentligen byggda för att gestalta och dramatisera död.
I dag är döden långt borta. Få människor har satt sin fot i ett slakteri, svenskar äter ännu gärna kött, men ser helst att själva dödandet sker utan egen inblandning. Sara Danius skrev i »Husmoderns död« om när man vid mitten av 1900-talet plockade ut de recept ur »Bonniers kokbok« som innehöll mer mordiska element. En husmoder på 40-talet läste gärna en instruktion om hur man spikar upp en ål på väggen för att kunna flå den, några årtionden senare köptes till och med kräftorna helst kokta och färdigavrättade.
Även människors död låter vi gärna ske i någon desinficerad lokal bland professionella. Vi vill ha en vetenskaplig inramning. Vår första fråga när någon dött brukar vara »av vad?«. Vi vill ha siffror, tack, statistik och redovisning av kausala samband.
När Jörn Donner dog i vintras, 86 år gammal, kungjordes att han hade rökt ihjäl sig, dött av lungcancer. Undertonen är att, om han betett sig annorlunda, så hade han inte dött. Vi vill veta vad det är som pushade folk över kanten, celldelning för celldelning, för då verkar utfallet kontrollerbart. Att döden för människor skulle kunna vara lika slumpmässig, smärtsam och obönhörlig som för en hare som hamnat i motvind, är svårt att kännas vid.
I tidskriften Kvartals podd Veckopanelen om coronaviruset ställde äntligen journalisten Jörgen Huitfeldt frågan som alla borde ställt från början: »Vad är worst case?« Hur många kan dö? Om vi alla går till jobbet som vanligt, till en restaurang på lunch och på bio på kvällen; vad händer då, egentligen? Läkare, matematiker, epidemiologer i panelen svarade att då verkar det som att 5 000 svenskar kommer att dö.
5000 heliga människoliv skulle kunna tas, om svenska folket struntade i larmet och betedde sig som vanligt. Man föreställer sig massgravar. Några tanklösa after ski-fester som kan ge obeskrivbara konsekvenser. Om narcissisterna i storstäderna överskattar vikten av sin egen närvaro på kontoret kan döden dyka upp igen, tänker man sig, just så där slumpmässigt och orättvist som vi gärna tänker oss hör till dåtiden.
Problemet är bara att döden egentligen aldrig stuckit någonstans. Bara för att en allt mindre andel av världens befolkning står ut med att agera lieman, ens genom att trä en mask på en krok, så har livets slut förstås inte försvunnit.
När världen reagerat på coronaviruset har det varit med typisk modern dödsfobi. Man har uppmanat till solidaritet med samhällets svaga, som om de inte skulle dö, om vi betedde oss annorlunda.
Resultatet är i stället massarbetslöshet och risk för djup lågkonjunktur och hyperinflation. För de orden låter inte skrämmande alls, jämfört med bilden av en full intensivvårdsavdelning. Vad är det allmänna välståndet värt, om det kan innebära det slutgiltiga, det ofattbara, som konsekvens?
Att argumentera genom att säga att de som dör i corona ändå skulle ha dött inom något år, eller i vissa fall kanske till och med inom några månader, är det inte många som gör, varken politiker eller experter. Att dödligheten verkar ligga på under en promille är inte heller relevant. För alternativet att stillasittande acceptera några tusen dödsfall för landets bästa skulle kännas lika rått och forntida som att strypa sin egen middag. Inget vi nutida civiliserade människor håller på med.
Frågan är hur bra beslut det går att fatta när döden, en så stor del av livet, är lika avlägsen för de flesta som att skjuta sin älskade knähund i huvudet.
