Anna Björklund: Vänsterns coolhetshistoria är stark
Toppbild: TT
Tiden då modetidningarna har kunnat släppa tusensidiga septembernummer till alla oss som av någon anledning får en stark lust att återuppfinna oss själva genom konsumtion, just den här tiden varje år. Köpa en dyr anteckningsbok, en ny frisyr, ett par obekväma skor, vad som helst för att markera att livet pågår igen och att vi aktivt valt ut riktningen för det.
Men när jag klickar mig in på ställena som brukar inspirera mig, som det heter, mig till att febrigt fylla i mina kortuppgifter, då finns inte tipsen på högpresterande höstkappor och hudvårdsrutiner där som de brukar. Allt dyrt, välfotograferat innehåll med tillhörande sponsorslänkar är — förutom artiklarna om att lämna plats åt etniska minoriteter — utbytt mot tips på reportage att använda ansiktsmask. Och inte den sorts mask som exfolierar och stramar upp, utan den som finns för att minska smittspridning.
Det handlar inte bara om pandemins effekt på modemediernas annonsmarknad,; nä, i de internationella sammanhangen är maskanvändandet en grej, en större grej än det någonsin blivit i Sverige. Frågan om i vilken grad och med vilka accessoarer man ska andas i offentligheten har blivit politisk. I USA har valet av mask eller inte mask nästan blivit en partifråga – demokrater har dem, Trumpanhängare har dem inte.
I den glossiga magasinvärlden, där jag gillar att ha min skärmtid, är munskydd därför en självklarhet. I den delen av populärkulturen är det ställningstagandet lika självklart som att tilltala folk med rätt pronomen eller att ta klimathotet på allvar. För av någon anledning har det blivit så att den hyperkommersiella, planetförstörande och i grunden småsexistiska modevärlden ändå, av någon anledning, är identitetspolitiskt vänsterliberal. Miljontals unga kvinnor lärs varje år upp i att Michelle Obama har en given plats på ett Vogueomslag, medan den trots allt urvackra Melania inte har en chans.
LÄS OCKSÅ: Anna Björklund: Killarna i min högstadieklass som »försvann«
Det är kanske inte så konstigt att det blivit så, vänsterns coolhetshistoria är stark. Det unga urbana modet och popradikalismen växte fram parallellt, Angela Davis var superchic i fängelset och bilden på Jane Fonda när hon arresterats under en demonstration på 70-talet delas fortfarande (trots att Jane själv sagt att hon var så anorektisk och hög på amfetamin under den perioden att hon inte minns någonting. Men hon såg ball ut, vilket hennes motståndare inte gjorde). Rockens fäder var alla radikala och halva Hollywood hade flytt från fascismen, den statusintresserade modevärlden visste så klart vilken sida de skulle välja då.
Det är den historien som modet gärna anspelar på fortfarande, en 50 år gammal kulturell hegemoni, stöttad av en lätt romantiserad kamplusta och gränslös uppkäftighet. NK säljer i skrivande stund Rodebjers kaftaner med peace- och kvinnotecken på, trots att majoriteten av deras kunder röstar höger och har läst mer marknadsföringsstrategi än vad de läst Ginsberg. Vietnamkriget har varit slut ett tag men periodens markörer används fortfarande för att anspela på det som så länge varit rätt värderingar.
Men de lydiga maskanvändarna i dag är rätt långtifrån att bli arresterade. De tar politisk ställning, men de håller inga brandtal. Deras argumentation i de identitetspolitiska värderingsfrågorna har de senaste åren sträckt sig till ett »varför inte?«. Varför inte anstränga sig lite för att skydda sin omgivning? Varför inte anpassa mig en aning, undvika samtalsämnen som kan uppfattas som stötande? Varför riskera att såra någon? På med masken och knip näbb.
Att artigt hålla tyst och himla med ögonen åt allt motstånd fungerar så länge man har något annat att luta sig på, men det är inte en epokgörande estetik. Munskydden är matchade med skjortor med stora kragar och polos utan bh under. Till och med virkning och ljust tonade solglasögon har kommit tillbaka. Men fjädrarna är lånta av en annan tid, av någon annans kamp. Vad vi själva egentligen står för förblir oklart, det är en debatt de trendkänsliga just nu gärna undviker i väntan på mer ikoniska människor att följa.
För världen är i gungning och USA är i kris – igen. Frågan är hur länge de gamla meriterna kommer att ge vänstern den självklara hedersplatsen i den kulturen, hur länge de slentrianmässiga ställningstagandena räcker. Vi är många som väntar på något att inspireras av, på något som väcker den där febriga känslan.
