Pandemins isolering har redan förändrat oss i grunden
Toppbild: TT
Forskare vid Carnegie Mellon University har undersökt sambanden. 404 tappra utsattes för influensavirus, och sattes sedan i karantän för att mäta hur sjuka de blev. De som fick dagliga kramar och social kontakt klarade sig oftare undan influensan, och om de blev sjuka så kände de sig lindrigare drabbade. De som hade en konfliktfylld vardag med stress var mer benägna att insjukna och lida mer.
Kopplingen mellan kropp och psyke är fascinerande. Stress och ensamhet gör oss sjuka, mänsklig kontakt och omfamningar hjälper oss att härda ut. Så hur ska det gå för mänskligheten när kramar numera är något vi skyr som pesten?
Jag sitter i en öde tågvagn och har tre timmar till huvudstaden. Pandemin har gått som en slåttermaskin över resandet. Här sitter vi som är tvungna, och de som bestämt sig för att de skiter i allt.
En liten kaffetermos och en prydligt inslagen ostsmörgås. Två kokta ägg i en burk. Det är frukosten som jag packade i gryningen. Jag får en flashback till en tågresa på den tjeckiska landsbygden under tidigt 90-tal.
Munskyddet gör så att glasögonen immar igen. Valet står mellan att se vad jag äter, eller andas in potentiella smittångor från de tre dömda själar jag delar vagn med. Livet i pandemiberedskap kräver ständig koll för att inte leda till undergång. Det är utmattande. Jag har inte lämnat huset på tre veckor.
Andra människor är sådana som finns på en skärm och går att trycka bort. Människorna här är omöjliga att radera. De blänger tillbaka. Utan munskydd.
Jag glömde saltet till äggen. Nu måste jag gå till bistrovagnen. Där en portföljbärande teknikkonsult från Trafikverket kommer att stå alldeles för nära mig i kassakön och hosta i armvecket på sin praktiska sportjacka.
Jag äter de hårdkokta äggen utan. Tar in smaken av svavel och undergång. Längtar hem till min kuvös.
»I am floating in a very peculiar way. Here I am – sitting in a tin can. I’m feeling very still«, sjunger David Bowie i Space Oddity. Pandemins isolering och effekterna det har på själen har redan förändrat oss, men kommer de att leda till något oåterkalleligt? Inte bara rena vansinnigheter som vinterbad och padelhysteri kommer att prägla oss, utan också ökad religiositet, fruktan för främlingar och förlamande depression.
En artikel i Nature försöker dra nytta av den enda kunskapskälla vi har till människans fysiska och psykiska respons på långvarig isolering – rymdstudier. Hjärnan, beteenden, immunförsvar – allt påverkas. Begränsad stimulans och monotoni i isolerade, trånga och extrema omständigheter innebär stora risker.
I den ryska Mars 500-studien tillbringade sex astronauter 520 dagar i isolering. Rymden sliter på kroppen. Att leva trångt, skild från familj och vänner, ha en hög arbetsbelastning, en begränsad diet och lida sömnförlust, är mycket farligt. 16–25 procent lever i isolering under covid-19, med risk för akuta och posttraumatiska stressymptom.
Amerikanen Martin Seligman, den positiva psykologins fader, har ägnat ett helt yrkesliv åt att forska kring hur mänskligt hopp kan vara livsavgörande. Eudaimonia är grekiska för det lyckotillstånd som är ett slags livsoptimism snarare än ett tillfälligt glädjerus. Eudaimonia är det som vi behöver nu.
Doktor Seligman, från början en riktig surgubbe, skiljer mellan två sorters positivitet. Den ena är det vi kallar lycka, den andra Eudaimonia. En är i stunden, den andra framåtriktad.
När Seligman undersökte vilken betydelse positivitet hade för sjukdom visade det sig att Eudaimonia inte betydde ett skvatt för smittan. Lyckan däremot, den funkade. Lyckliga människor blev sjuka hälften så ofta, och när de blev det så gick det snabbare över och var mindre allvarligt.
Men sedan då, när allt är över? När vi står där i spillrorna av ett liv som inte längre är och ska resa oss? Då spelar lyckan ingen roll, enligt Seligman. Men optimism och hoppfullhet däremot, det hjälper. Eudaimonia är svaret. Pessimism är botbart.
Seligman, 78 år och i isolering sedan i mars, ger det viktigaste pandemirådet: »Du ska ha så roligt som det möjligtvis går«, säger han, och beskriver lustfyllt glädjen med den lilla valpen han och hust-run köpte och hur han dansar med sina studenter via Zoom, varje dag. Dansa, äta, och ha sex – det är hans råd.
Den som planerar för framtiden slutar inte att leva.
