Anna Gullberg: Så blev omläggningen av buss 76 sprängstoff i radion
Månaderna jag åkte buss 76 från Söder mot Ropsten i Stockholm så var den nästan alltid proppfull. Sådant brukar vara jobbigt tycker de flesta i kollektivtrafiken – men 76:an? Känslan påminde ärligt talat inte så lite om hur det var att åka skolbuss.
Jag jobbade i Radiohuset den hösten. På vart och vartannat säte satt medarbetare på Sveriges Television och Sveriges Radio, som alla klivit på hemma på Söder. Samma början. Samma mål. Samma kuggar i maskineriet. Rätt ofta var det ansikten och röster välkända från rutan och etern. De kunde höras i sorlet i bussen. »Godmorgon! Nu regnar det igen, usch. Ja, hösten är verkligen här. Vi plockade svamp i helgen. Mysigt!«
Strandvägen upp och svängen förbi Radiohuset. Imma på rutorna. Höstrusk och dimma.
Pling!
Anna Gullberg: Nätpedofilen – som förstörde ett barns liv – fick straffrabatt
Vid hållplatsen framför personalingången till Sveriges Television strömmade bussresenärerna åt var sitt håll, in på SVT eller in i Radiohuset, i det bleka morgonljuset.
Jag brukade roa mig själv med att spela mänsklig bingo där på bussen. Hon där: Radion. Han där: SVT. När jag gick av summerade jag. Det var tråkigt att få rätt.
Radiobuss 76 påminner om Googles bussning av alla anställda, ett eget litet universum för en särskild sort, men samtidigt ändå demokratisk svensk kollektivtrafik med doft av surt ylle. 76:an är inte något speciellt. En av över 500 busslinjer i Stockholms stad bara, visar det sig när jag pratar med den trevlige presstalespersonen på SL. Så hur kunde omdragningen av 76:an bli Sveriges mest rapporterade busslinjeförändring i förra veckan?
Det handlar om närhetsprincipen – ett klassiskt begrepp inom journalistiken.
Det är den som gör det till en intressant nyhet när grannen gör något dumt, men en gäspning när någon i en annan del av världen gör samma sak. Ju närmare oss, desto intressantare och relevantare. För oss. Ju mer vi kan känna igen oss, relatera, drabbas, rasa, desto mer en nyhet för oss.
För en journalist är det ett måste att veta vad som intresserar publiken.
Men närhetsprincipen betyder inte att en nyhet är något som är viktigt för en själv. Det är en professionell bedömning av något av allmänt intresse.
Såvida man inte tror att den värld man lever i är centrum, och detta centrum består av ett fåtal punkter, säg Söder och Gärdet, förbundna med en navelsträng som nu kapas brutalt.
Anna Gullberg: Utan bil – ingen frihet
Det var därför som P4 Stockholm under några dagar i oktober skakade om huvudstadens radiolyssnare i en veritabel bombmatta av buss 76-relaterade nyheter:
»Chockbeskedet från SL: Busslinjen skrotas.«
»Namninsamling i protest mot nedläggningshotade busslinjen.«
»Södermalmsbon Helena: Ge oss besked om buss 76.«
»Projekt Slussen om buss 76:s öde.«
»Populär busslinje kan kortas – resenärer påverkas.«
En gammal radiokompis med bett i analysen skojade på Facebook om 76:an-katastrofen: »120 SVT- och SR-medarbetare boende på Södermalm kedjar fast sig vid hållplatsen vid Gärdet. Ekot och SVT livesänder 24/7 tills frosten gör det omöjligt att fortsätta. Längtar!«
Men den roliga kommentaren är närmare sanningen än man kan tro. Här är några busslinjer som enligt SL också ändrats, men som inte fått några domedagsrubriker de senaste veckorna: 2, 3, 53, 66, 93, 96, 193, 194, 195, 491, 492, 496 och 497.
»Vi drar om linjer varje år. Utöver 76:an förändrar vi ett tiotal, som minst. Det är inget ovanligt«, suckar presstalesmannen.
»Man justerar så mycket trafik som möjligt för pengarna. Det är väldigt sällan vi drar in linjer, tvärtom. Vi får mer och mer kollektivtrafik hela tiden.«
Men något särskilt måste det ha varit den här gången?
»Ja du ... Hur ska jag säga? Det är ju ytterst sällan som frågan blir eleverad till den här nivån. Det händer ju i stort sett aldrig. Så mycket bevakning som Sveriges Radio gjort – det är synnerligen ovanligt.«
»Det som är botten i dig är botten också i andra«, skrev poeten Gunnar Ekelöf. Men där hade Ekelöf fel och P4 Stockholm också.
Bias har vi allihop. Ibland är det lätt att förväxla egna behov med andras. Att tro att det jag och min omgivning vill är lika viktigt för resten av världen. Men det finns ett ljust slut här. Omläggningen av 76:an kan få oanade sidoeffekter som lyfter journalistiken.
Det blir inte längre möjligt för en avgränsad krets att åka från punkt A till punkt B. Det kommer att betyda nya vägar, nya möten. Upptäckten att det finns helt andra busslinjer som är mycket viktigare för stadens överlevnad kommer att leda till nya rubriker.
Sådant händer när man ger sig ut i det okända.
