Annie Lööf brinner för det politiska spelet

Det låter så fint och solidariskt när Annie Lööf i sitt Almedalstal säger att hon vill ”fortsätta ställa krav på en jämställd och jämlik vård” Det korta Almedalstalet lämnade inte utrymme för en närmare beskrivning av den politik som ska ge oss denna goda vård. Målen är vi ju i stort sett överens om, åtminstone när de formuleras så allmänt som i Annie Lööfs tal. Det är först när vi närmar oss medlen som det börjar brännas.

Eftersom talet inte gav några upplysningar på detta område, utgår jag ifrån att Annie Lööf tänker sig en fortsättning på den marknadsutsättning av vården som bedrevs med sådan kraft under Alliansregeringens tid. Politikens nav utgjordes av lagen om valfrihetssystem, LOV, som kom 2009. Privata aktörer fick därmed rätt att etablera sig inom primärvården och under förutsättning att de godkändes som vårdgivare, räkna med att landstinget stod för vårdkostnaderna. I enlighet med hur marknader kunde förväntas fungera menade alliansen att patienterna skulle söka sig till de bra vårdgivarna medan de dåliga skulle konkurreras ut. Denna vackra marknadsliberala förhoppning skulle ge kortare köer och bättre vård. 

Löften som inte infriades. Landstingens anslag förblev orealistiskt låga. Kontrollen över vilka som skulle få bedriva vård har varit dålig. Fusk har inte beivrats. Som sjuksköterska och Tenstabo har jag sett resultatet. I Stockholm har jag sett hur vården har utarmats i fattiga områden med många invandrare. De rika får bättre vård än de fattiga. Unga med banala åkommor kommer snabbt fram till en läkare. Äldre multisjuka får vänta. Vi bryter mot sjukvårdslagen som säger att vården i första hand ska gå till de mest behövande.

Annie Lööf säger att hon vill ha reformer som visar att det går att sänka skatter och förstärka välfärden samtidigt. Jag tänker att jag måste ha blivit gammal och inte hänger med. Jag får helt enkelt inte ihop den ekvationen. Sänker man skatter, ja då får man sämre vård. LOV blev aldrig det produktivitetslyft som marknadsliberalerna utlovade. Kanske trodde de inte på det själva heller. Ekvationen skulle inte gå ihop. Meningen var att en ny marknad skulle öppnas för privata företag. 

Att Annie Lööf tar avstånd från ytterlighetspartier framgick tydligt även i Almedalstalet. Men när jag har lyssnat klart på hennes tal inser jag att Annie Lööf med sin ultraliberala politik företräder en linje i svensk politik som än så länge framstår som extrem. På kort sikt har hon därför små chanser att inta den starka mittenposition hon aspirerar på. Men om socialdemokraterna inte förmår hitta allianser och bjuda ett tydligare motstånd mot marknadsliberala krafter kan Annie Lööfs politik på sikt bli ett hot mot välfärdsstaten. 

Till skillnad från Annie Lööf tror Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi på politikens möjligheter. Man får en känsla av att hon ärligt tror på det hon säger. Jag blev förvånad över att hon inte pratade så mycket om miljön men glad över att hon ägnade tid åt jämlikhet och barns uppväxtvillkor. Det är uppenbart att Stenevi är präglad av sin tid som politiker i Malmö. När Märta Stenevi pratar om klasskillnader låter hon som en äkta socialdemokrat. Men när hon talar om friskolorna blir jag påmind om vilket ansvar Miljöpartiet har för den situation vi är i nu. Det var naivt att tro att friskolorna skulle bära fram den idéburna pedagogiken. Nu har vi en marknadsskola där riskkapitalister tjänar miljarder och barn far illa. 

I bråket med Centern om skogsbruk och strandskydd hoppas jag på att Miljöpartiets linje segrar. 

Mitt intryck är att Annie Lööf brinner för det politiska spelet medan Märta Stenevi brinner för sakfrågan.