Annie Lööf – Sveriges sämsta influencer
Att ge partiledaren Annie Lööf medialt utrymme har varit mediers plikt, men ingen är tvingad att ge kändisen Annie Lööf uppmärksamhet.
Toppbild: TT
Det pågår ett knöligt kostymbyte i vår offentlighet – Annie Lööf har lämnat politiska karaktären, men vägrar gå av scenen. Ur en gräll pantsuit har hon nu tagit på sig en annan, nyss sålde hon ett parti, men vad är det nu hon kränger?
Den Annie Lööf som lanseras i den nya boken ”Också Annie” påminner en hel del av den gamla. Lägger hon till ett författarskap? Nej, Annie har inte skrivit boken själv. En berättelse, då? Nä, vi har hört allt förut, den för tidiga förlossningen är redan noga mjölkad i förra årets valrörelse. Är hon en politisk tänkare eller ideolog, som har något om landet eller världen som behöver sägas, nu när partilinjen och pressisarna är på behörigt avstånd? Nix, boken saknar sådana insikter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad Annie Lööf säljer nu verkar vara ett kändisskap, av den folkliga sort som fanns förritin. Hon är ett fejs, någon som folk känner igen från marknäts-tv, och sen är det inte mer. Det är ungefär som när någon av Lill-Babs barn (är du över 50 vet du säkert vad de heter) som fyller intervjufåtöljer och morgonslotar åt den meningslösa historien om deras stackars döda mamma. Så kränger Annie Lööf historien om sig själv, förr partiledare, nu Sveriges sämsta influencer.
Den här boken är kort sagt inget för mig. Beror det på något slags bildningsfrågor, klassfenomen? Nä, den standardursäkten räcker inte. Annie Lööf är högutbildad och inte dum, hon verkar snarare aktivt ointresserad. Det hon under sin karriär kallat liberala principer har lika ofta varit ett sätt att fjärma sig från vad som känns ovant, oprövat. Hon utövar ett sorts ideologisk främlingsfientlighet, där det rätta alltid är det gamla, där den nya tanken alltid är sämre än den vi hört hundra gånger. I en värld där mycket är nytt är denna inställning inte bara passiv och tråkig, utan farlig.
Men passar inte det i den hjärndöda influencervärlden, där inget betyder något utom följarantal? Nja, visst finns både högt och lågt på internet, men det är utan tvekan där min generations (till vilken Annie Lööf, märkligt nog, hör) mer intressanta samtal finns.
För det är inte bara frågorna om hennes egen politiska gärning hon duckar, utan allt som pågår i vår samtid. Hon lyckas vara antitesen till de shroomande techpoddarna, instagrams megaesteter och alla nyandliga biohackers på tiktok, samtidigt. Hur kan en ung ideolog, en heltidstänkare, inte verka ens medveten om något av detta? Varför handlar Lööfs bok, som SvD:s politikreporter Maggie Strömberg beskrev det, bara om hennes inälvor?
I den informationstäta samtiden har en ny sorts klyftor uppstått, som inte har med pengar eller högskolepoäng att göra. Skillnaderna är mellan dem som orkar ta till sig psykologiskt påfrestande material och de som inte gör det. Och, nej, med påfrestande menar jag inte ”tungt” – de lataste läsarna älskar de ”tunga” ämnena, de frossar i krim och läser enbart historier om barn som dött. De här människornas starkaste politiska åsikter brukar handla om pedofili och kvinnomisshandel (det är dåligt) och det är till denna grupp Annie Lööf talar. De är de som gillar etablerade sanningar och tydlig skillnad på bra och inte.
Det hade väl varit okej, om inte denna grupp och deras ledare ofta varit så sträng och oförlåtande mot dem med mer dynamiskt intellekt. De letar fascism och radikalisering i varje buske, snäser åt alla stackare som sorterar i mer komplicerad information, som försöker fokusera blicken i gråzonerna. Annie Lööf kallar sig Pippi men blir Prussiluska, representant för detta gäng som inte bara är fiender till dåliga tankar, utan till tänkandet i sig.
Jag vet, man ska inte se det som att olika röster konkurrerar om samma syre – särskilt inte om det är kvinnor emellan! Men visst kan det kännas deppigt hur Sverige befäster sin roll som en provinsiell lilleputt, genom det faktum att någon som Lööf kan ha varit ett långlivat politiskt högdjur här. Att ge partiledaren Annie Lööf medialt utrymme har varit mediers demokratiska plikt, men till att ge kändisen Annie Lööf detsamma är ingen tvingad. Låt ridån gå ner.
***
Läs även: Hur uttrycker du dig, Annie Lööf?
