Annie Lööfs martyrskap har blivit en identitet

Måndag 

Varje annan president som hade landat i Vietnam och använt presskonferensen till att meddela att han ska gå och lägga sig, skulle ha rostats över sakta medieeld. Inte Go-to-bed-Biden. De amerikanska kustliberalerna, inklusive tidningarna, har bestämt sig för att det är bäst att låtsas som ingenting, i sin skräck för att på något sätt gynna Trump. Om Biden förlorar mot Trump nästa år kommer en orgie i efterklokhet att utbryta. 

Här hemma inleder Dagens Nyheters ledarsida veckan med ännu en bredsida mot regeringen. ”Ulf Kristerssons borgerliga projekt är i spillror”, heter det och så kan det vara. Svårare är att argumentera för ett borgerligt alternativ. DN förespråkar, såvitt jag förstår, en koalition mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. De senare numera är ungefär dubbelt så stora som de förra. Skulle det ge en borgerligare politik? Diskutera med din bänkkamrat. 

Sommarvärmen ligger kvar. Det gör mig melankolisk, för det är en påminnelse om att Sverige en normal sommar får högst ett halvdussin dagar, när luften faktiskt är varm, även på kvällen. Man borde vänja sig, men jag känner precis tvärtom. 

Tisdag 

Det var så länge sedan jag var i Bryssel att jag inte kan påminna mig när det var, eller vad jag gjorde där. Att jag faktiskt var där vet jag, för jag fick med mig ett ex av Tintin au pays des Soviets, som på den tiden var en raritet. Jag har i alla fall en vag känsla av att Bryssel sedan dess blivit betydligt mer likt Washington DC: ett slags virtuell verklighet som inte riktigt övertygar. Till och med rökarna som svärmar utanför kontorsdörrarna ser ut att vara datagenererade. 

Det finns egentligen inget med politik och politisk byråkrati som är mindre verkligt än till exempel finansmarknader eller filmindustri, men det är ändå lättare att tro på The City i London och Hollywood, än på Washington och Bryssel. Las Vegas kommer kanske någonstans däremellan. 

En sverigedemokrat i Svenska Dagbladet förutspår ett närmande mellan Socialdemokraterna och det egna partiet. På ytan talar förstås mycket för det men sverigedemokraten verkar inte inse att det största hindret för ett närmande är just likheterna. Att samarbeta med ett parti som är likt det egna är ett vågspel med väljarna och påfrestande för den egna sinnesron, eftersom det påminner om egna tillkortakommanden. Den perfekta samarbetspartnern är så olik en själv att varken väljarna eller man själv kan ta miste på den ena och den andra. 

En erkänt fantasifull journalist har bjudits in till det mexikanska parlamentet för att där visa upp vad han påstår är uråldriga, peruanska mumier av utomjordningar, läser jag i flera tidningar. De ser ut ungefär som ET, skulpterade i tuggat bröd. En amerikansk stridspilot, som vittnade inför den amerikanska kongressen om sina möten med UFO:n, var också inbjuden till mexarna. Amerikanen är upprörd, eftersom han utan egen förskyllan hamnat i dåligt sällskap. 

Det ska bli intressant att följa den fortsatta statusmässiga skiktningen bland UFO-spanare, nu när ämnet blivit en statsangelägenhet. Vilka kommer att bli adel och vilka förblir proletärer? Jag undrar om Jaime Maussan, som den fantasifulla journalisten i Mexikos parlament heter, skulle legat bättre till om han inte presenterat sina förtorkade utomjordingsmumier i små kistor på en bädd av tjockt, gräddfärgat siden. Man associerar lätt till Hugh Hefner, under sina sista år som världshistoriens främste playboy. 

Budgeten, som förut brukade presenteras i ett sammanhang i riksdagen, har enligt den nya traditionen nu läckts under en veckas tid och kommer att läcka en vecka till. Inte ens talmannen — riksdagens riddare — tycks bry sig längre. Det är kanske ytterligare ett uttryck för den spridda världsåskådning bland regeringspolitiker, statstjänstemän och politiska journalister, som likställer verklig riksdagsmakt med kaos. 

Onsdag 

På planet mot Köpenhamn läser jag det jag skrev om Bryssel i går och rodnar. Det är rätt magstarkt att förklara Belgiens huvudstad overklig, när jag inte ens är där i 24 timmar. Å andra sidan är ofta första intryck de mest korrekta, särskilt när man blivit en aning äldre och finkalibrerat det effektiva beslutssystem som till vardags kallas fördomar. 

Det enda som väcker mitt intresse i någon tidning i dag är en artikel om bekämpning av råttor i Washington Post. Ett gäng hundägare har slagit sig samman och låter sina jyckar ideellt rensa upp i rännstenar och soptunnor. Bilderna är faktiskt vackra och verkligare än så kan väl knappast Washington DC bli. 

Luften har till sist blivit kall igen när vi flyger till Stockholm. Jag tröstar mig med att plocka fram en lättare tweedkavaj ur vinterförvaringen.  

Torsdag 

Både Jimmie Åkesson och Magdalena Andersson blev demonstrativt mållösa i gårdagens partiledardebatt. Det kändes som att sitta på ett undermåligt bygdespel, som man av lokalpatriotiska artighetsskäl måste tolerera. Ska de börja på det här sättet behöver de ta en kvällskurs på Calle Flygare. 

Dagens The Telegraph innehåller en utförlig artikel om menyn vid banketten under toppmötet mellan Putin och Kim på rymdbasen Vostotjnyj, men också en historisk tillbakablick på Kim Jong-Uns politiska matvanor. Putins meny, som man får anta inte tillhandahölls av Jevgenij Prigozjin, har en viss elegans, men kanske också ett drag av sibirisk kärvhet, åtminstone jämfört med den brakfest som Kim och Donald Trump skrämde fram på det klassiska hotellet Metropole i Hanoi för några år sedan. Putin serverade stör, anka och blåbär från tajgan med kondenserad mjölk, ackompanjerat av ryska viner. Kim och Trump fick marinerad ryggbiff, lavakaka med rinnande choklad och den koreanska starkspriten munbaeju. Kim ville ha sin ryggbiff rare, Trump sin well-done. Det lastar Trump med ännu ett oförlåtligt och vulgärt karaktärsfel, i klass med det sätt på vilket han bär frack. 

Jag brukar sällan kräva, eller ens föreslå, att folk ska få sparken. Vi måste alla försörja oss och det är oundvikligt att en del tvingas göra det som generaldirektörer, ministrar eller kommenterande journalister. De som har för vana att kräva att folk ska få sparken är dessutom undantagslöst frånstötande individer, med en förkärlek till den sovjetiska idén om yrkesförbud. 

Det är ett skäl till att jag blir en aning förvånad när vänner som befinner sig på sociala medier berättar att Göran Rosenberg fått sparken som krönikör i God morgon världen och att han antyder att det är mitt fel. Det har ”bedrivits opinion i saken”, skriver han och syftar på en kolumn jag skrev för ett par veckor sedan, där han nämns i en bisats. 

Det är på sätt och vis smickrande att han tror att Sveriges Radio skulle slås av tanken att rensa ur sina led, på grund av något jag skrivit. Jag skulle tro att min kolumn, i den mån mandarinerna på radion ens läst den och missuppfattat den som en text som handlade om Göran Rosenberg, snarare gjorde dem mindre benägna att sparka Rosenberg. Mina försök till opinionsbildning brukar ofta ha den typen av perversa effekter i anständiga kretsar. Men vem vet i dessa dagar, då alla verkar så fasligt nervösa? 

En annan sak förvånar mig också, förresten: Nu säger Göran att han inte läst min kolumn, eftersom han inte vill betala för det. Men när han först kommenterade kolumnen, för någon vecka sedan, verkade han ha läst den. 

Strunt samma. Minnet kan vara förrädiskt.  

Michael Kimmelman skriver i New York Times om Perelman Performing Arts Center, det nya kulturhuset vid Ground Zero i New York. Jag är inte säker på att den här kuben är så fantastisk som Kimmelman påstår, men Joshua Ramus fasad av tunna marmorskivor, som lyses upp inifrån på nätterna och blir till en åtta våningar hög lampa mellan skyskraporna, har något särskilt.  

En annan intressant artikel i New York Times berättar om hur staden Los Angeles först gav klartecken för att riva Marilyn Monroes hem i Brentwood och dagen efter stoppade det hela. Hur det slutar vet vi inte förrän tidigast i november, antagligen inte förrän efter årsskiftet, när alla beslut fattats. Monroe bodde bara i sin Brentwoodvilla ett halvår, om jag minns rätt, men att hon dog där gör förstås all skillnad. Hollywood är noga med att hålla sina myter levande. Åtminstone i vissa fall: huset i Benedict Canyon där Mansonsekten slaktade Sharion Tate med vänner 1969, revs redan för 30 år sedan, ersattes med ett nytt hus i helt annan stil och fick till och med en ny adress. 

Janerik Larsson, som måste ha varit en av Sveriges flitigaste nyhetsläsare i åtminstone fem decennier, skickar en artikel ur Wall Street Journal av Karl Rove, George W Bush spindoktor. Rove skriver att det politiska sönderfallet i USA inte är unikt. Snarare återkommande. Kongressledamöter har gått loss på varandra med batonger och vässat sina bowieknivar framför näsan på talmannen genom åren. Men det har alltid slutat bra. Kruxet är att exceptionella ledare ofta varit nyckeln för att dra Amerika ur lervällingen, enligt Rove. Nu har de Biden. 

Fredag 

Kungen borde abdikera till förmån för Victoria, som sedan borde jämna vägen för republik, skriver Susanne Nyström i DN. Liberaler blir alltmer lika konservativa i sin kärlek till hopplösa strider. 

Jag tror att det är första gången jag besöker en notarius publicus, när vi slinker in på ett advokatkontor på Birger Jarlsgatan för att få några dokument stämplade och vidimerade. Resultatet skulle göra vilken skata som helst lycklig: jag har inte sett så många förgyllda klisterlappar sedan jag satte varje ord i en rättstavningstävling i mellanstadiet. 

Jag undrar om inte katastroffilmen Avgrunden lider av ett stort problem: om Los Angeles och New York försvann från kartan skulle det verkligen vara en katastrof, men hur många skulle sakna Kiruna? Det mest intressanta i recensionerna är att en av manusförfattarna heter Robin Sherlock Holm. Hans föräldrar måste ha ett utvecklat skämtlynne. 

Nästa boj att runda i kulturkriget är uppenbarligen SVT:s dokumentär Transkriget. Som vanligt handlar det mer om att signalera stamtillhörighet och om att misstänkliggöra dem som har fel åsikter. 

Lördag 

Eftersom vi varken fick medaljer eller inbjudningar till det här kungliga jubiléet heller, flyger vi från Stockholm strax innan innerstan stängs av och kortegen lämnar slottet. Vid gårdagens Te Deum tyckte jag först att Ulf Kristersson hade satt sitt jubileumsminnestecken på fel sida kavajen, men det måste ha varit en synvilla. Mer intressant är möjligen att Jimmie Åkesson, enligt lagom pålitliga källor på nätet, också fått ett minnestecken, men det syntes inte till på hans kavaj. Nooshi Dadgostar, däremot, gjorde ingen hemlighet av sin medalj. 

SVT:s bevakning från festligheterna, som vi följde med ett halvt öga i bilen när vi landat, var riktigt bra. Ted Wigren och Roger Lundgren undvek allt larv och behandlade tittarna som vuxna människor. Stockholm är aldrig mer likt Venedig, än när Vasaorden är på vattnet. Konserten, som Stockholms stad satt ihop, kan man kanske låta vila i frid. 

Middag på Tosterup, där vi serverades läcker picanha. Den brasilianska menyn var inte en hyllning till drottningen, bara en välkommen slump. 

Söndag 

Annie Lööf marknadsför sin nya bok i en lång intervju i Svenska Dagbladet. Hennes martyrskap verkar ha blivit en identitet. I en passage berättar hon hur hon och Ulf Kristersson undvek varandra på Dominika Peczynski och Anders Borgs bröllopsfest. Som jag minns det stod Annie Lööf och Fredrik Federley för sig själva större delen av kvällen och delade in gästerna i vänner och fiender. Jag tillhörde fienderna, meddelade en bekant som råkade passera när paret skilde agnarna från vetet. Politik blir lätt en mörk kraft och har många deformerade personligheter på sitt samvete. 

Den här veckan borde ha handlat mer om Iran, ett år efter mordet på Mahsa Zhina Aminis och de hoppingivande protesterna som följde på det, men inget är särskilt hoppingivande just nu. En artikel, av Anna Grönberg på TT, har följt mig i tankarna sedan i fredags: den exiliranska oppositionen är splittrad och tonläget är ofta rätt hätskt. Det är förstås något som lyfts fram av regimen, men fejderna bland exiliranierna är av allt att döma verkliga. När mullorna väl faller vet ingen vad som händer. Erfarenheterna från Irak och Afghanistan är inte uppmuntrande. 

Sol igen och stranden är som bäst nu, när sommargästerna åkt hem. 

***

Läs även: Jonas gillar Ulf

Läs även: Är politikerna bara lata eller har de ingen aning?