Annika Åhnberg: Inget godis till unga

»Nej – det är inget problem. Jag brukar säga att de ska klippa håret och söka jobb«, sade velourhögerns guru om ungdomsarbetslösheten. Och slängde kokett med hästsvansen.
Han fick frågan efter ett föredrag om den nya högerpolitiken. Svaret var säkert ärligt. Många tänker så, inte minst ungdomar själva. »Det är mig själv det hänger på om jag får jobb eller inte, om jag kan starta eget eller inte, om jag fixar bostad eller inte, om jag blir framgångsrik eller inte.«

Och många äldre tror att ungdomar har det så förspänt nu för tiden och får allt serverat. »Annat var det när jag var ung, då fick man slita.« Just det, man fick slita. Det var inte bra när unga människor tvingades ut i hårt arbete, men det är inte bra nu heller, när man kan bli myndig utan att ha haft ett sommarjobb och trettio innan man etablerat sig på arbetsmarknaden.

Varför är ungdomar inte välkomna in i vårt åldrande samhälle? Unga vuxnas livsvillkor har blivit sämre. Pensionärer och medelåldringar får det allt bättre. Generationsklyftan är inte bara stor, den ökar! Det ger nu utslag i folkhälsan. Äldre mår bättre, yngre mår sämre.

I lokaltidningen berättas om en ung flicka som arbetar för 12 kronor i timmen – före skatt – på ett stort, väletablerat företag. Hon har inte rätt till sjukersättning eller semesterersättning. Hon kvalificerar sig inte för a-kassa. Hon har inga rättig­heter alls, för hon är inte på den riktiga arbetsmarknaden utan i en »åtgärd«.

Hallå! Var är facket med blockader, protester och solidaritetsaktioner? Här är det inte ett företag från Baltikum som tränger sig in med ojust konkurrens, det är kommun, stat och arbetsgivare i förening som agerar. Här handlar det inte om byggnadsarbetare utan om en ung människa och då får det passera.

Ett samhälles största tillgång borde vara unga människor och deras vilja att bli delaktiga i samhället. Men varför möter ungdomar då så många stängda dörrar?

Det är som om barn och unga inte vore fullvärdiga människor och medborgare utan någon sorts blivande människor. Livserfarenhet och ålder ger kunskaper och kompetens – värdefulla förvisso – men inte det enda som har betydelse. Ungdom och nyfikenhet på livet, att inte sitta fast i det beprövade, är också viktiga tillgångar i ett samhälle. Därför behöver unga och gamla varandra.

Men det är som om äldre tror, att bara för att de varit unga en gång – i en annan tid, i ett annat samhälle – så kan de redan det där. Och ju äldre vi blir och fler äldre vi blir, desto svårare har vi att förstå vad alla går miste om när vi utestänger unga från samhället.

Det förs en intensiv debatt om nödvändigheten av att vi arbetar mer och går i pension senare för att klara olika sociala åtaganden. Men att det finns ett stort antal unga människor som inget hellre vill än att arbeta, det talar vi inte om (många tror det inte ens). Någon debatt om den höga ungdomsarbetslösheten är inte märkbar. Det ses snarast som en självklarhet att arbetslösheten för ungdomar ska ligga skyhögt över andra gruppers. Det borde rimligen vara tvärtom. Den viktigaste uppgiften borde vara att bidra till att unga männi­skor får fotfäste på arbetsmarknaden.

De politiska partierna har ett stort ansvar. Men de politiska partierna för­gubbas, förgummas och fördummas och i takt med det förskjuts det politiska intresset alltmer till de äldres frågor, i stället för till de yngres vilket vore mer befogat med tanke på hur verkligheten ser ut. Valdeltagandet bland unga minskar liksom ungas engagemang i partier. De två trenderna förstärker varandra. Partier – nya eller gamla – måste bryta den negativa spiralen.

Nu fylls de politiska påsarna med gott och blandat inför valet och jag undrar, var är min påse?
Finns det något parti som har ett seriöst program för ungas rättigheter och krav, som till exempel vill sänka rösträttsåldern, verka för riktiga jobb till unga, ett bostadsbyggande anpassat till ungdomars behov och förbättrad tillgång till vård och stöd för unga med psykiska problem? Det är hög tid att ge sig till känna i så fall.