Socialdemokrater är numera Zeligfigurer

Den utspelar sig under mellankrigstiden. Zelig är en mänsklig kameleont, så renons på egna karaktärsdrag att han söker sig till samtidens storheter och absorberar deras egenskaper. Han blir exakt som de. Träffar han svarta jazzmusiker blir han själv en svart jazzmusiker. När han befinner sig bland sportstjärnor bli han också en sådan. Han umgås med Franklin D Roosevelt, Charlie Chaplin och F Scott Fitzgerald; alltid hemtam, aldrig malplacé . Så hamnar han i Tyskland, i Hitlers inre krets. Snart står han i brunskjorta invid Führern på massmöten, extra bisarrt eftersom Zelig är jude.

I konsten finns gott om träffande satirer av hur smidighet och ett tänjbart samvete kan skänka makt, rikedom eller andra fördelar. Häromveckan överträffades dock dikten ännu en gång av verkligheten.

Efter regeringens tillträde bekände flera socialdemokratiska ministrar sin orubbliga tro på en politik som de helt nyligen dömt ut som verkningslös, dyr, kontraproduktiv och farlig.

Under valrörelsen stämplade exempelvis arbetsmarknadsminister Ylva Johansson Alliansens förslag att lägga ut delar av Arbetsförmedlingens uppgifter på privata aktörer som »oseriöst«.  Nu blir det verklighet samtidigt som hela arbetsrätten ska reformeras under hennes överinseende. Inga problem. »Jag är jätteglad och jag älskar svåra uppgifter och stort ansvar«, svarade Johansson på Arbetets fråga hur det känns att genomföra den nya politiken.

Utbildningsminister Anna Ekström tycks lika obekymrad över de center-liberala inslagen i den utbildningspolitik hon ska genomdriva.

»Jag tycker det ska bli en sann glädje att arbeta med skolpolitiken med januariavtalet som grund«, sa hon i Nyhetsmorgon i TV4.

Och migrationsminister Morgan Johansson såg i SVT:s Agenda nästan ut som om det var hans idé att öppna Sverige för anhöriginvandring i enlighet med vad C och MP vill. Något som Johansson själv var benhård motståndare till så sent som för ett halvår sedan.

»Jag är så gammal att jag minns när Morgan Johansson varnade för att en röst på Alliansen riskerade att leda till Centerns flyktingpolitik«, twittrade DN-krönikören Viktor Barth-Kron.

Så en politiker får alltså inte ändra sig? Eller kompromissa? Jo, självklart. I en parlamentarisk demokrati träffas ständigt överenskommelser där alla parter inte är nöjda med allt. De sluts ändå därför att alternativen uppfattas som sämre.

Det som sprider löjets skimmer över S-ministrarna är inte att de tvingas föra en politik de inte tror på. Men de blir Zeligfigurer när de reservationslöst gör den politiken till sin egen. När de rent av utstrålar entusiasm – »jag är jätteglad« – över att få styra Sverige på ett sätt som de nyss fann befängt. Att sakna inre övertygelser är möjligen en eftersträvansvärd egenskap hos statstjänstemän som ska genomföra den beslutade politiken. Men knappast hos politiker som ska leda riket.

Jag misstänker att väljarna hade förstått dem bättre om de i stället sagt: »Personligen tror jag inte att detta är den bästa politiken på alla punkter, men förslagen X, Y och Z är utmärkta. Man får ta det goda med det onda och försöka göra ett så bra jobb som möjligt. Det är bättre att ha regeringsmakten och kunna påverka än att inte ha den och kunna påverka betydligt mindre.« Men det sa de inte. Varför?

Folkbladets självtänkande chefredaktör Widar Andersson (S) berättade något intressant om Socialdemokraternas inre liv i en panel hos tidningen Axess häromdagen. Enligt Andersson saknar S helt dialektiska traditioner. Stora frågor diskuteras inte i partiet när det är i regeringsställning. Då »pratar man bara om skitsaker«. Socialdemokraterna förändras och förnyas i stället genom att man har en statsminister som byter position när det är påkallat. Sen sluter alla snällt upp bakom ledaren. Tänk: lappkastet i asylfrågan.

»Oppositionsår är fruktansvärda för oss, för vi vet inte hur man gör när man diskuterar stora frågor«, sa Andersson. Han jämförde närmast avundsjukt med Liberalerna som ständigt debatterar och grälar om stort och smått inför öppen ridå.

Känns detta som ett omodernt, ointellektuellt och auktoritärt sätt att styra ett parti? Möjligen. Men vem spräckte Alliansen? Vem knep statsministerposten?

Och Zelig slank ur Hitlers grepp och blev firad folkhjälte i USA, när han landade efter att ha genomfört den första soloflygningen upp och ner över Atlanten. Anpasslighet – eller agilitet som det heter numera – kan vara en tillgång också. Glöm inte det.

Jon Åsberg, är programledare på DI tv och tidigare bland annat ekonomiredaktör på Fokus. Läs hans krönikor och tidigare artiklar här.