Ansvarslös journalistik
Skolverkets rapport om tillståndet i svenska skolan kom, passerade och lämnade inga spår efter sig. Rapporten beställdes som ett svar på anklagelserna att regeringen (läs Jan Björklund) blåser upp förfallet i svenska skolan, men när rapporten i stort bekräftade Björklunds bild, har få medier gjort det till en första sidans nyhet. Varför?
För att människor inte gillar att höra om skolan i förfall? Knappast. Skolan är inte folkpartiets och Björklunds viktigaste gren av en slump utan för att den engagerar väljare. Kanske för att journalister inte gillar [[Jan Björklund|Björklund]]? Njaa, det finns säkert några men det kan knappast gälla en hel journalistkår. Det enkla och brutala svaret är att medier, tyvärr, styrs av nyhetsvärdet. Nyheten om Björklunds eventuellt friserade siffror har mycket stort nyhetsvärde. Nyheten om att »vi hade fel, han hade rätt« har ett nyhetsvärde nästan lika med noll.
Men det finns ett annat svar också. Anledningen till att allvarliga journalister nappade på denna »information« är nog att vi alla, inklusive journalister, måste förenkla världen för att den ska bli hanterbar. Sociologen Niklas Luhmann kallade en gång förtroendet för »en mekanism för reduktion av sociala världens komplexitet« och hävdade att tilltro till de egna förväntningarna är ett nödvändigt grundelement för ett fungerande socialt liv. Visst har han rätt. Ni som läser denna krönika litar på mig när jag påstår att Skolverket bekräftade Björklunds version, eller hur? Men jag har gjort en förenkling, naturligtvis. Rapporten är mer komplicerad än så.
Lägger man till det faktum att min förenkling inte är den enda utan att också rapportförfattarna har gjort sitt när de summerade en mycket komplex verklighet på några få sidor, kan man lätt hålla med Luhmann: det sociala livet kräver en komplexitetsreduktion. För ni orkar väl inte kontrollera varje artikel ni läser? Det är ju därför vi tar genvägar och litar på »egna förväntningar«. På så sätt blir Nuder »skum«, Persson »buffel« medan Anna Lindhs fläckar tvättas bort så fort de uppstår. Även när det är bortom all rimlighet.
Det finns dock två problem med detta Luhmanns resonemang. Det första är att det faktum att medierna måste reducera verkligheten alltmer börjar utnyttjas. Nödvändig komplexitetsreduktion parad med mediernas allergi mot faktakontroll och det olyckliga faktum att nyhetsvärdet styr kan därför få allvarliga konsekvenser för både medier och demokrati. Med andra, brutalare, ord: vänta er att nästa riksdagsval blir fullt av smutskastningskampanjer och skumma »avslöjanden«.
Logiken som dessa »avslöjanden« baseras på är enkel: om någon, för tionde gånger i rad, måste förklara att »jag har inte gjort det« så börjar även vanliga människor tänka att: ingen rök utan eld … Och när sanningen till slut visar sig vara en bluff kommer ingen att bry sig om det där. »Inget nyhetsvärde.« Tror ni att jag är cynisk? Testa. Är det någon som minns att Marjasin till slut blev friad av rätten förutom Marjasin själv?
Det andra problemet är att erkännandet av nödvändigheten av komplexitetsreduktion och behovet av tilliten till egna förväntningar minskar journalisternas ansvar. För det går inte att ha ansvar för någonting som är nödvändigt. Som Kant sade: Ansvaret förutsätter den fria viljan och en medveten aktör. Och om förenklingar är »nödvändiga« så finns det inget ansvar. Med andra ord: vi kommer inte att få en bättre demokrati än vi själva, journalister och media gör den till. Frågan är bara om denna mening låter oroväckande eller lugnande?