Äntligen är det okej att säga älskling till kreti och pleti
Det är lätt att bli alldeles för avslappnad med åren. Tack och lov var också Mellos Farah Abadi gränslös på bästa sändningstid.
Toppbild: TT
Det kan mycket väl vara sista gången som vi tittar på Mello – jag, maken och det yngsta av barnen. En gång i tiden kom denna tävling in i mitt liv genom småbarnen, då den förstfödde började förskoleklass och därmed kom att tillhöra målgruppen för Melodifestivalens alla deltävlingar och semifinaler.
Jag skulle aldrig själv valt att titta, men nu blev det varje vårvinter ett återkommande familjemys med popcorn och gos i soffan framför den ena barnsliga låten efter den andra.
Så har det varit i tio underbara år. Klarast lysande från denna tid är nog Petra Medes insats som programledare, med sin humor. Och så har vi nu den nya stjärnan Farah Abadi, som äger den hos en programledare magiska kvaliteten att kunna utstråla äkta värme.
Nåväl, ett decennium senare är det alltså bara den yngsta sonen som motvilligt låter sig övertalas till soffhänget framför Mello. Mycket av innehållet är såklart underhållande kalkonartat, precis som det ska vara, och vi himlar med ögonen och suckar, men diskuterar också vilka som är våra favoritlåtar. När Carola gör sitt framträdande, fyrtio år efter att hon vann Melodifestivalen med låten "Främling" blir både jag och maken påtagligt rörda, trots att hon har två ganska så töntiga gospelkörer med på scen.
Det känns nästan lite genant att få en tår i ögonvrån över Carola, men det handlar förstås om tidens gång. Och då syftar jag inte på att man blir blödigare med åren. Att minnas Carolas genombrott som sextonåring, då vi själva var i samma ålder som vår yngsta son är nu, att se hur hon blivit medelålders, precis som vi (fast hon är lite mer väl bibehållen till det yttre), det blir en båge mellan två konkreta punkter i tiden. Tänk att kunna överblicka fyrtio år. Bitterljuvt är det.
Ja, man blir medelålders – och man blir avslappnad. Ibland för avslappnad. Till exempel kallar jag numera folk "raring", "sötnos", "älskling". Det började för ett par år sedan och har eskalerat. Känner jag mig sympatiskt inställd till någon så kan "älskling" trilla över läpparna när som helst. På en konferens i förra veckan gjorde jag dessutom, utan att tänka på det, en sak jag genast kom att ångra.
Sprid det helst inte, men jag nöp en manlig medelålders kollega i kinden. Kollegan är en lång, glad och skojfrisk gamäng, och han hade just sagt något snällt till mig. Då tog jag ett ordentligt tag om hans kind och skakade den, som judiska mammor gör på barn. På skoj förstås. Det är bara det att jag visserligen är en judisk mamma, men han är 58. Statsvetaren Katarina Barrling, alltid lika artig till sättet, stod bredvid och bevittnade allt.
En timme senare kom händelsen tillbaka som en flashback. Vad hade jag gjort? Tänk om jag hade varit man och nypt en kvinnlig medarbetare i kinden på det viset. Rys. Jag letade genast reda på den långa, glada kollegan och att bad om ursäkt. Det visade sig att han knappt mindes incidenten.
Är inte det förresten ett väldigt gammeldags sätt att förhålla sig till kränkningar? Hade han varit född på den här sidan av millennieskiftet hade han antagligen redan hunnit anmäla mig till chefen, facket och DO för det gränslösa beteendet.
Nåväl. När jag ett par kvällar därpå som sagt såg Mello, så insåg jag att det numera är helt normalt i Sverige att kalla bekanta för "älskling". Farah Abadi sa det i sin roll som programledare flera gånger till artisten Loreen – på bästa sändningstid och inför mer än två miljoner tittare.
Hon kanske nöp Loreen i kinden också, jag minns inte så noga. Men plötsligt kände jag mig inte längre gränslös, utan som en trendsättare.
***
Läs även: Så lärde aporna oss det vi vet om kärlek
