Äntligen en handling i nationens intresse

Ulf Kristersson hade rätt när han som svar på kritiken mot fångutväxlingen konstaterade, att hans och regeringens främsta ansvar i beslutslägen där olika värden ställs mot varandra ”måste vara att rädda svenska liv”. 

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

Jag frågade en gång Carl Bildt vad han, med sin långa erfarenhet av utrikes- och säkerhetspolitik, lade i uttrycket ”nationens intresse”. Bildt hade inte överraskande påtagliga svårigheter att ge mig ett rakt svar. Sveriges ”foreign policy establishment” – för att använda en amerikansk term som Bildt förmodligen inte tar illa upp av att förknippas med – tänker nämligen som regel inte i nationella termer, utan i europeiska, transatlantiska och globala. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Därför var en av de mest intressanta passagerna i Ulf Kristerssons första regeringsförklaring 2022 ett stycke som slog fast, att tillvaratagandet av landets intressen skulle vara ”själva kärnan” i den nya regeringens utrikes-och säkerhetspolitik. ”Lika självklart som att Sverige alltid eftersträvar dialog för att bidra till att lösa motsättningar”, sade statsministern, ”kommer vi aldrig tveka att i handling tillvarata våra vitala intressen”. 

Men av de lovande orden har det hittills blivit mycket litet. Som jag skrivit tidigare här i Fokus, har Sverige kastat sig in i Nato-samarbetet utan blick för våra egna försvarsbehov. Efter 16 olika militära stödpaket till Ukraina har det också uppstått brist på materiel i svenska försvarslager. Häromveckan godkände riksdagen dessutom en proposition från regeringen om att ingå ett så kallat försvarssamarbetsavtal med USA, som inskränker Sveriges politiska suveränitet och territoriella integritet. 

Mot den bakgrunden kändes det både omväxlande och befriande att höra nyheten, att regeringen hade förhandlat fram ett avtal med Iran som innebar att Johan Floderus och den svenske medborgaren Saaed Azizi skulle utväxlas mot krigsförbrytaren Hamid Noury, som greps i Sverige 2019 med medverkan av människorättsaktivisten Iraj Mesdaghi och dömdes till livstids fängelse här. 

Äntligen, en handling i nationens intresse. 

Det visade sig dock, att alla inte delade min entusiasm. Sverigedemokraternas Charlie Weimers – förvånande nog en pretendent på Liberala ungdomsförbundets länge ohotade titel som alla minoriteters hämnare – påstod sig tvärtom vara ”bedrövad” över fångutväxlingen. ”Glädjen över att två landsmän nu är fria (…)”, skrev han på plattformen X, ”överskuggas av att massmördaren Hamid Nouri inte kommer att få sona sina brott”. 

Den iranskättade debattören Dana Pourkomeylian, med en politisk bakgrund i just LUF, var inne på samma linje när hon i Aktuellt anklagade regeringen för att ha ”svikit de tusentals familjer och de tusentals offer som blev massakrerade i Iran av Hamid Nourys hand”. 

Men, frågar jag mig, är det verkligen Sveriges uppgift att skipa rättvisa för de politiska fångar som, under bland andra Hamid Nourys överinseende, beklagligen massavrättades i Iran 1988?  

Det må vara hänt att den juridiska principen om universell jurisdiktion för krigsbrott, som Sverige har förbundit sig att tillämpa, och allmänt idealistiska utgångspunkter säger att svaret är ja. Faktum är, att Johan Floderus kidnappades och hotades med dödsstraff som en hämnd för gripandet av Hamid Noury. Det hade varit moraliskt vämjeligt om Sverige inte tagit hänsyn till det. 

Ulf Kristersson hade således helt rätt när han som svar på kritiken mot fångutväxlingen konstaterade, att hans och regeringens främsta ansvar och skyldighet i beslutslägen där olika värden ställs mot varandra ”måste vara att rädda svenska liv”. 

Här var han, till slut, den vuxne i rummet. 

De nationella instinkter som ledde regeringen till att benåda ett främmande lands krigsförbrytare för att därigenom få hem två av sina egna medborgare borde, i linje med regeringsdeklarationen 2022, få bredare genomslag på utrikes- och säkerhetspolitikens område. ”Sverige främst” är en god och legitim ledstjärna att följa även i till exempel relationerna med Nato och USA, och i förhållande till Ukrainas outsinliga behov av militär materiel. 

Andra stater agerar redan på detta sätt; det är som vanligt Sverige som avviker. Här tvekar till och med ett förment nationalistparti om vems intressen som bör väga tyngst. 

Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan. 

***

Text:

Toppbild: TT