Äntligen en vettig fredsplan
Anders Fogh Rasmussen argument är glasklara. Om inte Nato tar sig samman och ger Ukraina ett definitivt besked om medlemskap, kan det rinna över för Polen och baltstaterna.
Toppbild: AP
Dansken har en plan. Om han skrämmer upp Frankrike, Tyskland och USA tillräckligt mycket kan han få med Ukraina i Nato.
Den tidigare Nato-generalsekreteraren och förre statsministern Anders Fogh Rasmussen är i dag rådgivare åt president Zelenskyj. Han åker just nu runt i Europa för att ömsom samla stöd, ömsom hota. Och det bästa av allt är att det mycket väl kan fungera.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Fogh Rasmussens argument är glasklara. Om inte Nato tar sig samman lagom till försvarspaktens ödesmättade toppmöte i juli och ger Ukraina ett definitivt besked om medlemskap, kan det rinna över för Polen och baltstaterna. De har hållit sig i skinnet hittills; frågan är bara hur långt deras tålamod sträcker sig. Om Ukraina får för lite i Vilnius kan det hända att Polen och några andra centraleuropeiska länder går in med marktrupp i Ukraina, för att bidra till att besegra Ryssland och få slut på kriget.
Dessa länders otålighet är förståelig. De har varnat i årtionden för Rysslands imperialistiska ambitioner och fascistiska utveckling, utan att västmakterna velat lyssna. De har tagit emot miljoner ukrainska flyktingar. De har skickat enorma mängder militärt och humanitärt bistånd. Hur länge till ska de behöva vänta på att Ukraina ges samma skydd som de själva åtnjuter?
Den sista frågan har inget tydligt svar, och det är det Fogh Rasmussen vill ändra på. Frankrikes president Macron har börjat prata om ”säkerhetsgarantier” för Ukraina. Det kanske låter bra för ett otränat öra, men det är precis sådant här svammel som har fått den gamle räven Fogh Rasmussen att gå i taket och skärpa sin retorik. Han förstår nämligen mycket väl varför Frankrike och Tyskland, möjligen också USA, börjar grunna på ”garantier” hit och dit: de gör det för att inte behöva svara på när Ukraina släpps in i Nato.
Här kan det vara på sin plats att påpeka att Natos hållning att inte släppa in länder som har olösta konflikter, inte på något sätt är huggen i sten. I så fall skulle knappast Grekland och Turkiet vara medlemmar. Det är en fråga om politisk inriktning, inte om någon specifik regel i Natos fördrag. Och politiska inriktningar är som bekant till för att ändras.
Argumentet att Ukraina ”måste vinna först” håller alltså inte. Däremot vore ett konkret datum för medlemskap ett utmärkt sätt att säkra landets seger. Säg att Nato i Vilnius uttalar att Ukraina blir medlem den 11 juli 2024. Då har man inte eskalerat situationen i förhållande till Ryssland på något plötsligt, överraskande sätt; man har helt enkelt slagit fast att om ett år, ifall ryska trupper fortfarande befinner sig på ukrainskt territorium, befinner sig landet i krig med hela Nato och kommer att kastas ut med varje till buds stående medel.
Klockan börjar då ticka på riktigt för kräken i Kreml. Pressen från den ryska militärledningen, som vet mycket väl att Ryssland inte har en chans mot västs moderna militärmaskin, skulle bli enorm – det sanktionerna inte har uppnått på ett år skulle kunna åstadkommas över en natt.
Så hjälper man Ukraina att vinna. Väljer man ändå att inte göra det, då tycker jag att Fogh Rasmussens hot är ett rätt acceptabelt andrahandsval. Polen skulle kunna gå in i Ukrainas västra sisådär halva, fram till floden Dnjepr, i en ”särskild militär operation” (ja, varför inte) där man helt enkelt sätter sig på röven.
För Ukraina skulle detta innebära att hundratusentals soldater kunde flyttas österut till fronten, eftersom den polska närvaron skulle blockera ett ryskt intrång från Belarus. Polackerna skulle hjälpa Ukraina att vinna utan att själva behöva avfyra ett skott. De skulle inte ens behöva göra något om en enstaka rysk kryssningsrobot slog ner i närheten. Allt som krävs är att de klargör från första början att de skjuter tillbaka om de anfalls av ryska soldater på marken.
En sak är säker: om Ukraina inte får ett klart besked från Nato kommer Putin att se det som en seger i sig, eftersom han då i praktiken har hindrat landet från att välja sin egen framtid. Det finns det, tack och lov, europeiska stater som inte tänker tolerera.
***
Läs även: En ukrainsk seger är vår väg tillbaka
