Äntligen säger USA som det är om Ukraina i Nato
Nu säger Pete Hegseth, omtänksamt tycker jag, precis som det är: Ukraina ska inte hoppas på Nato-medlemskap, utan satsa på att nå andra mål vid förhandlingsbordet.
Toppbild: AP
På radiolan hör jag Ukrainakorrespondenten Lubna El Shanti framföra ett debattinlägg förklätt till journalistik (Studio Ett 12/2). ”Ryssland har vunnit” och ser att ”det har lönat sig att invadera ett demokratiskt land”, var hennes analys av den amerikanske försvarsministern Pete Hegseths uttalande att Ukraina realistiskt sett inte kan förvänta sig ett Nato-medlemskap.
Samma åsikt företräddes av Fredrik Löjdquist, centrumchef för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, som dessutom vägrade att godta enbart byte av territorium som fredsvillkor — som om det var hans sak att avgöra.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men vad Hegseth gjorde med sitt utspel var inte att ”belöna Putin”, som radiorösterna hävdade, utan att tala uppriktigt om och med Ukraina. Och det var på tiden. I tre decennier har västmakterna i stället givit ett förrädiskt sken av att de står beredda att skrida till Ukrainas försvar i händelse av ett ryskt angrepp och att ett Nato-medlemskap är inom räckhåll, alltid bara några steg bort.
Det började med den så kallade Budapestuppgörelsen 1994, under vilken Ukraina avstod från att basera kärnvapen på landets territorium i utbyte mot amerikanskt, brittiskt och, faktiskt, ryskt beskydd. Den uppgörelsen var aldrig någonting annat än en bluff från stormakternas sida.
I Lex Friedmans alltid hörvärda podcast berättade Volodymyr Zelenskyj nyligen, att han åberopade villkoren i Budapestuppgörelsen när invasionen började i februari 2022 men möttes av tystnad från både Washington och London. Först då, påstod Zelenskyj, gick det upp för honom och andra ukrainska beslutsfattare att man aldrig hade blivit lovad några säkerhetsgarantier, utan endast svagare formulerade säkerhetsförsäkringar som är politiskt lättare för stater att nonchalera.
Vid Natos toppmöte i Bukarest i april 2008 uttalade också försvarsalliansens ledare med USA:s dåvarande president George W Bush i spetsen, att de bägge Nato-aspiranterna Ukraina och Georgien en dag ”kommer att bli medlemmar”. Men denna signal om att länderna i någon mening hörde till en västlig intressesfär visade sig inte betyda någonting när Ryssland, bara några månader senare, inledde kriget i Georgien. Parentetiskt är det skälet till att Tbilisi i dag inte har tagit tydlig ställning i Ukrainakriget; man har helt enkelt lärt sig kostnaden av att ”stå upp” för västliga värderingar utan att ha militär uppbackning.
Ukraina förefaller däremot ha fortsatt att hoppas på Nato. Landet accepterade i juni 2020 att få status som Enhanced Opportunities Partner till alliansen, vilket på den tiden fortfarande ansågs innebära att Nato hade delat ut ett exklusivt ”guldkort”. Men efter blott två år tvingades Ukraina, liksom Sverige, inse att det var ett kort utan kredit.
Västmakternas förledande av Ukraina har varit cyniskt. Nu säger Pete Hegseth, omtänksamt tycker jag, precis som det är: Ukraina ska inte hoppas på Nato-medlemskap, utan satsa på att nå andra mål vid förhandlingsbordet. Dels skulle ratificeringen av en ukrainsk medlemsansökan få den svenska Nato-processen att se enkel ut i jämförelse, dels är ju själva orsaken till kriget Rysslands antipati mot att ha Nato-länder vid sina gränser.
Den krassa realism som hörs från den nya Trump-administrationen i en lång rad geopolitiska surdegar – och som leder till sådana överraskande positiva resultat som att Egypten, för första gången, går med på att ta ansvar för sina grannar palestiniernas öde — är uppfriskande och tankeväckande. Är det kanske så här som utveckling och framsteg bäst främjas i dagens värld?
Samtidigt i Sverige fortsätter den idealistiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Trots regeringens upprepade försäkringar om att den sätter vår egen stats intressen främst, klädde Maria Malmer Stenergards utrikesdeklaration bara den moraliska stormakten i ny skepnad; en ”europeisk, nordisk-baltisk och transatlantisk”.
Huvudbeskedet var att ”värderingar” ska försvaras med svenska resurser runtom i världen, i konfrontation med vår arvfiende – och jag menar inte Danmark.
Utrikesministern borde lyssna på Pete Hegseth och sluta med drömmarna, medan tid är.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
På radiolan hör jag Ukrainakorrespondenten Lubna El Shanti framföra ett debattinlägg förklätt till journalistik (Studio Ett 12/2). ”Ryssland har vunnit” och ser att ”det har lönat sig att invadera ett demokratiskt land”, var hennes analys av den amerikanske försvarsministern Pete Hegseths uttalande att Ukraina realistiskt sett inte kan förvänta sig ett Nato-medlemskap.
Samma åsikt företräddes av Fredrik Löjdquist, centrumchef för Östeuropastudier vid Utrikespolitiska institutet, som dessutom vägrade att godta enbart byte av territorium som fredsvillkor — som om det var hans sak att avgöra.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Men vad Hegseth gjorde med sitt utspel var inte att ”belöna Putin”, som radiorösterna hävdade, utan att tala uppriktigt om och med Ukraina. Och det var på tiden. I tre decennier har västmakterna i stället givit ett förrädiskt sken av att de står beredda att skrida till Ukrainas försvar i händelse av ett ryskt angrepp och att ett Nato-medlemskap är inom räckhåll, alltid bara några steg bort.
Det började med den så kallade Budapestuppgörelsen 1994, under vilken Ukraina avstod från att basera kärnvapen på landets territorium i utbyte mot amerikanskt, brittiskt och, faktiskt, ryskt beskydd. Den uppgörelsen var aldrig någonting annat än en bluff från stormakternas sida.
I Lex Friedmans alltid hörvärda podcast berättade Volodymyr Zelenskyj nyligen, att han åberopade villkoren i Budapestuppgörelsen när invasionen började i februari 2022 men möttes av tystnad från både Washington och London. Först då, påstod Zelenskyj, gick det upp för honom och andra ukrainska beslutsfattare att man aldrig hade blivit lovad några säkerhetsgarantier, utan endast svagare formulerade säkerhetsförsäkringar som är politiskt lättare för stater att nonchalera.
Vid Natos toppmöte i Bukarest i april 2008 uttalade också försvarsalliansens ledare med USA:s dåvarande president George W Bush i spetsen, att de bägge Nato-aspiranterna Ukraina och Georgien en dag ”kommer att bli medlemmar”. Men denna signal om att länderna i någon mening hörde till en västlig intressesfär visade sig inte betyda någonting när Ryssland, bara några månader senare, inledde kriget i Georgien. Parentetiskt är det skälet till att Tbilisi i dag inte har tagit tydlig ställning i Ukrainakriget; man har helt enkelt lärt sig kostnaden av att ”stå upp” för västliga värderingar utan att ha militär uppbackning.
Ukraina förefaller däremot ha fortsatt att hoppas på Nato. Landet accepterade i juni 2020 att få status som Enhanced Opportunities Partner till alliansen, vilket på den tiden fortfarande ansågs innebära att Nato hade delat ut ett exklusivt ”guldkort”. Men efter blott två år tvingades Ukraina, liksom Sverige, inse att det var ett kort utan kredit.
Västmakternas förledande av Ukraina har varit cyniskt. Nu säger Pete Hegseth, omtänksamt tycker jag, precis som det är: Ukraina ska inte hoppas på Nato-medlemskap, utan satsa på att nå andra mål vid förhandlingsbordet. Dels skulle ratificeringen av en ukrainsk medlemsansökan få den svenska Nato-processen att se enkel ut i jämförelse, dels är ju själva orsaken till kriget Rysslands antipati mot att ha Nato-länder vid sina gränser.
Den krassa realism som hörs från den nya Trump-administrationen i en lång rad geopolitiska surdegar – och som leder till sådana överraskande positiva resultat som att Egypten, för första gången, går med på att ta ansvar för sina grannar palestiniernas öde — är uppfriskande och tankeväckande. Är det kanske så här som utveckling och framsteg bäst främjas i dagens värld?
Samtidigt i Sverige fortsätter den idealistiska utrikes- och säkerhetspolitiken. Trots regeringens upprepade försäkringar om att den sätter vår egen stats intressen främst, klädde Maria Malmer Stenergards utrikesdeklaration bara den moraliska stormakten i ny skepnad; en ”europeisk, nordisk-baltisk och transatlantisk”.
Huvudbeskedet var att ”värderingar” ska försvaras med svenska resurser runtom i världen, i konfrontation med vår arvfiende – och jag menar inte Danmark.
Utrikesministern borde lyssna på Pete Hegseth och sluta med drömmarna, medan tid är.
Johan Wennström är fil. dr i statsvetenskap och gästforskare vid Försvarshögskolan.
