Apokalypsen del två
Människan är ett djur som, när något händer, gärna vill ha en förklaring till varför det händer. Sommaren som nu tycks vara slut har varit mer händelserik än vad någon vettig människa kan ha önskat, men någon riktigt bra säsong för förklaringar har det inte varit. Det finns på en gång för få och för många. För människan är ett djur som, när något händer, gärna vill ha en förklaring till varför det händer.
En norsk terrorist påminde oss om att det går att urskillningslöst mörda i en fix idés namn likaväl som i en annans, och demonstrerade (beroende på vilken sorts förklaringar man vill ha) faran med såväl stora mängder konstgödsel som stora mängder kommentarsfältsdynga i händerna på en viss sorts person. I princip visste vi det innan, väl? Jag hoppas åtminstone det. Men det är förstås något helt annat och mycket värre att veta det i praktiken.
Och i resten av världen: syriska massakrer, engelska kravaller, svältkatastrof på Afrikas horn, en internationell ekonomisk kris av historiska proportioner, ett europeiskt politiskt system som i sin oförmåga att hantera denna kris bara bräcks av det rent häpnadsväckande dysfunktionella politiska systemet i USA, med mera som jag för tillfället har glömt. (Hur går det egentligen med de där reaktorhärdarna i Japan?) Plus en väderlek med allt fler »Melancholia«-artade inslag. Långtidsprognos för västerlandet: fortsatt ostadigt, med risk för klasskrig. Och nej, utsikten att under kommande år få läsa allt om ett nytt kungligt spädbarn är inte något som kompenserar för något av detta. Apropå inget så läste jag precis i tidningen att avverkningen av Amazonas accelererar.
Det är klart att en förklaring vore på sin plats.
Varför dog 77 personer på Utöya och i Oslo? På grund av en enskild galning eller på grund av en ideologi som fått spridas oemotsagd och som även respektabla personer flirtat med? Ja, det ena utesluter inte det andra. Men det är alltid talande att se vilka som föredrar den ena förklaringen framför den andra.
Varför brann butiker i London? På grund av en hoper kriminella slynglar som ville stjäla tv-apparater eller på grund av ett klassamhälle som systematiskt missgynnat vissa grupper? Ja, det ena utesluter inte det andra, och så vidare.
Varför rasar världens börser? På grund av att utsikterna för världsekonomin verkligen är usla, eller på grund av att folk i största allmänhet agerar lika rationellt som påtända lämlar? Ja, det ena utesluter inte det andra. Men det är fascinerande att se ekonomipressen fyllas av magiskt tänkande och post hoc-felslut i sina försök att ge läsarna de förklaringar som läsarna efterfrågar.
I min senaste krönika före sommaren befann jag mig i Grekland och skrev att känslan av apokalyps inte riktigt ville infinna sig. Jag tar igen det nu. Och att i ett sammanhang som detta komma dragande med mina egna bekymmer (hur lyckas sälja min lägenhet och finna äkta kärlek?) och glädjeämnen (får beundrarbrev; tittar i ett anfall av politisk eskapism på »Vita huset« hundra år efter alla andra; har inte förlorat pengar på aktier; har en ny fin dator) vore just en sådan futtighet som man kan vänta sig av någon som jag. Som om det inte vore illa nog att försöka göra generaliserande poänger av oerhörda tragedier. Men vad kan jag annars göra? Också jag letar förklaringar. Också jag försöker finna rum för allt som händer inom min egen världsbild. Att jag inte riktigt lyckas är förmodligen både bra och dåligt.
