Är Bibi Rödöö Sveriges mäktigaste?

Är det Margaux Dietz eller Bibi Rödöö? Eller möjligen Christer Björkman? Dietz har fem gånger fler Instagramföljare än Socialdemokraterna har medlemmar, har Svenska Dagbladet räknat ut. Antagligen är de fem gånger snyggare också.

Jämförelsen – den om antalet, alltså – är till för att motivera vinjetten i en artikelserie om »den nya makten«. Ett gäng influencers mäts och vägs, eller kanske snarare tänjs på och kavlas ut, för det mest slående med serien är att kändisskap inte nödvändigtvis går att växla in i något intressant att säga om kändisarna.

Och i gammelmedia är det Bibi Rödöö som är Sveriges mäktigaste. Sigge och Alex – två andra som beskrivits som »mäktigast«, både enskilt och i par – ägnade nyligen en podcast åt Rödöö och Christer Björkman och deras oinskränkta makt över Sommar, respektive melodifestival. Det har varit ovanligt många artiklar om Bibi Rödöö den här säsongen. Alla innehåller ordet »makt« och oftast »mäktigast«.

Vad är slutsatsen av det här? 

En kunde vara att världen styrs av en junta youtubeande bloggare, med en oemotståndlig lust att dela med sig av sina personliga motgångar, gärna kombinerat med en medryckande refräng. En annan att begreppet »makt« numera används med samma finess som en tvååring använder en burk fingerfärg.

Och varför skulle just maktbegreppet undgå den allsmäktiga infantiliseringen? Vi är omgivna av Benjamin Buttons som långsamt stöper om offentligheten i sin egen, allt yngre, avbild. Men om vi för ett ögonblick höjde blicken över den självsmekande poddokratin skulle det faktiskt finnas ett och annat intressant att säga om makt i vår tid.

I vissa perioder är den offentliga maktkampen viktigare än i andra och just nu framstår de flesta meningsutbyten snarare som rena maktkamper. Det är därför argument inte biter och uppenbara stolligheter blir sanningar, inte bara på nätet, utan på universitet och i politiken. Det är det som gör att mediala pöblar misstas för rättvisa. Avsändaren, inte argumentet, är alltid viktigast. Det enda som blir kvar, när alla påståenden antas vara partsinlagor, är att makt är rätt.

Och viljan till makt, att expandera sitt jag och betvinga andra, uppträder numera knappt ens i förklädnad. Den behöver inte det, för samtidigt som sminktipsare, radioproducenter och poddpratare ständigt utses till »Sveriges mäktigaste«, går de verkliga maktspelen förbi, mer eller mindre
okommenterade.

Blindheten för makthunger i det som skrivs om våra två stora hysterier — den om klimatet och den om Covid — är till exempel total. Ändå borde det vara uppenbart att båda frågor lånar sig ovanligt väl till människor med ett särskilt stort behov av att utöva sin vilja till makt. Att kunna hänvisa till döden, eller till och med jordens undergång, är oslagbart om man vill dominera andra människor. Så är det, alldeles oavsett hur allvarliga de underliggande problemen faktiskt är. 

Katastrofen fyller inte bara ett psykologiskt behov, den är både ett utmärkt avstamp och en lysande förklädnad för den som vill släppa sin makthunger fri. Katastrofen gör alla krav rimliga, och varje försvar av integritet och självständighet oansvarigt.

Klimatkrisen och pandemin
– återigen, alldeles oavsett hur allvarliga de faktiskt är – kräver underkastelse. Det finns alltid människor som med glädje iklär sig rollen att tvinga fram den underkastelsen, för makt är ett berusningsmedel.

Sedan är det förstås viktigt att välja
Sommarvärdar, också.