Är Chalmers rektor verkligen en pappskalle?
Det är inte självklart att demonstrationsrätten gynnar yttrandefriheten på campus.
Toppbild: TT
Vid en middag för ett par veckor sedan berättade en i sällskapet att man på hans arbetsplats under arbetstid inte får prata om politik eller sex. Jag replikerade att de två sakerna är det enda vi pratar om på min arbetsplats. En skämtsam överdrift förstås, men eftersom jag arbetar på en tidningsredaktion var det också en gnutta sant.
Visst är det lätt, för att inte säga en plikt, att håna regler som avgör vad människor får prata om på fikarasten. I efterhand har jag emellertid tänkt vidare på det där. På en arbetsplats där politik och sex inte har relevans för verksamheten kan det finnas en poäng med att undvika extremt polariserande ämnen. Ta det pågående kriget mellan Israel och Hamas, ett ämne där tonläget säkerligen kan förgifta arbetsmiljön och påverka de anställda på negativa sätt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Så vad är då en teknisk högskola. Är det i första hand en arbetsplats där lärare ska undervisa och studenter få ro att tillägna sig kunskap – eller är det en plats för demonstrationer?
Förra veckan hände något så ovanligt som att tyckarskribenter från vänster till höger hittade en åsikt att enas kring, nämligen att rektorn för Chalmers tekniska högskola i Göteborg var en pappskalle som inte begrep sig på yttrandefrihet. Han ville förbjuda politiska manifestationer på högskolan, för att värna arbetsmiljön och tryggheten för alla som måste vistas där. Det var alltså inte ett förbud mot att ha politiska debatter eller politiska seminarier på campus, ej heller ett förbud mot att fritt och öppet diskutera eller uttrycka sina åsikter. Däremot ville man förekomma en situation där aktivister tillåts dominera högskolans miljö och göra den olidlig för alla som inte tycker som dem.
Amerikanska elituniversitet har de senaste veckorna varit otäcka platser för judiska studenter. På ett universitet flydde judiska studenter in i biblioteket undan sina propalestinska studiekamrater som stod utanför och uppretat bankade på dörren. På Columbiauniversitetet blev en judisk student angripen fysiskt. Rågången mot antisemitism har inte kunnat upprätthållas när studenter ägnat sig åt att hata Israel i grupp.
Skulle samma sak kunna hända här? När Fokus reporter Henrik Sjögren bevakade en så kallad walk out vid Stockholms universitet nyligen blev det dålig stämning när manifestationens deltagare insåg att han filmade. De ställde sig runt honom och vrålade ”krossa sionismen” och gav honom långfingret. I den manifestationen, som ägde rum vid universitetets huvudentré, fanns både lärare och studenter. Andra slogans som skanderades var ”vi har skjutit raketer mot våra fiender” och ”vi har kastat stenar på soldater och poliser” och ”vi ska bygga upp vårt land med socialismen”. Situationen för Fokus reporter blev så hotfull att polis tillkallades för att eskortera honom därifrån.
Detta är alltså vad judiska studenter har att förhålla sig till när de ska in i universitetsbyggnaden under propalestinska manifestationer. Universitet och högskolor ska vara en plats för att träna sig i argumentation och kritiskt tänkande, man ska också öva på att stå ut med att det finns en mångfald av åsikter. Är detta möjligt om arga aktivisters manifestationer får en minoritet att tystna eller rentav frukta att bli utsatta för våld? I Los Angeles avled nyligen en 69-årig judisk man sedan han enligt vittnen blivit slagen i huvudet med en megafon av en propalestinsk demonstrant. En collegeprofessor är gripen misstänkt för dråp och misshandel.
På Malmö högskola har de redan ett förbud mot politiska manifestationer. Tyvärr gjorde den omfattande kritiken att Chalmers rektor backade. Återstår att se om de politiska manifestationerna kommer att öka yttrandefriheten på högskolan – eller minska den.
***
Läs även: Det finns tjej-Hitlers överallt
