Är den svenska yttrandefriheten hotad?

Thomas Gür: 

Yttrandefriheten som politisk och legal princip reglerar relationen mellan statsmakten och medborgarna, alternativt undersåtarna. Det handlar om att staten som grundregel:

a) ska låta bli att inskränka medborgarnas yttrandefrihet och 

b) se till att inte heller andra aktörer ens försöker inskränka den. 

Sålunda inleds Regeringsformens andra kapitel om ”Grundläggande fri- och rättigheter” med följande under rubriken ”Opinionsfriheter”: 

1 § Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad 

1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor…

I detta korta stycke återfinns ett antal centrala element i det svenska samhällsbygget. ”Var och en”, och inte bara medborgare, tillförsäkras yttrandefrihet gentemot statsmakten – ”det allmänna”. Notera att yttrandefrihet definieras som att också uttrycka känslor och även på ”annat sätt” än genom tal, skrift eller bild. 

Det här är friheter som har vunnits historiskt av svenska medborgare visavi statsmakten genom århundradena, i kamp mot censur, mot rätten för statsmakten att på förhand granska och förhindra yttranden, och mot straff för hädelse eller för majestätsbrott. 

Oaktat landvinningarna för yttrandefriheten har statens styrespersoner, även de som har fått detta förtroende på demokratiska grunder, likväl ofta ansett yttrandefriheten vara en störande faktor i styret av staten, och därför försökt inskränka den. 

Yttrandefriheten kan givetvis inte vara absolut. Ett klassiskt exempel är att det inte kan vara tillåtet att skrika ”Elden är lös!” i en fullsatt biograf, och orsaka panik och att människor trampas ned och till och med dör. Detta till och med om utropet förmedlar sanningen. 

Statsmaktens försök att inskränka yttrandefriheten har skenbart haft denna princip som grund, men snarare handlat om att antingen göra livet surt för sina meningsmotståndare eller göra det lättare för statens styrespersoner. 

Ett också i våra dagar talande exempel på en kombination av dessa två bevekelsegrunder var stängningen av Sverigedemokraternas webbplatser 2006, på grund av att SD i sin partitidning utlyst en teckningstävling på karikatyrer på profeten Muhammed. Ett sådant bidrag publicerades på tidningens webbplats den 3 februari 2006, vilket kritiserades av dåvarande socialdemokratiska utrikesministern Laila Freivalds. Inte minst därför att regeringen upplevde att det politiska läget mellan Sverige och ett antal muslimska stater var mycket spänt. En tjänsteman vid UD och personal från Säpo kontaktade därefter det företag som drev SD:s webbhotell, vilket den 9 februari 2006 stängde ned webbplatserna. 

Statens eget juridiska ombud, justitiekanslern Göran Lambertz, fann efter granskning inga skäl till kritik mot UD:s eller Säpos agerande relativt brott mot yttrandefrihetsgrundlagens censurförbud. Riksdagens konstitutionsutskott fann att UD:s besök hos företaget som drev webbhotellet visserligen var ”olämpligt” men inte att det bröt mot censurförbudet.

Det visade sig så småningom att Freivalds i förväg känt till att UD skulle förrätta ett besök hos webbhotell-företaget, något som hon tidigare förnekat och som också hennes chef statsminister Göran Persson gått i god för. Men enligt jemenitiska tidningar hade Freivalds i ett brev till Jemens utrikesminister al-Qirbi skrivit att den svenska regeringen stängt sajten. 

Så kan det se ut när staten hotar yttrandefriheten och därtill ljuger för medborgarna. Därför måste yttrandefriheten ständigt försvaras gentemot statsmakten. 

Markus Kallifatides: 

Ja, yttrandefriheten är starkt hotad i stora delar av världen, men som tur är inte i Sverige. I Kina, Syrien, Saudiarabien, Myanmar, Nordkorea, Turkmenistan, Sydsudan, Kuba, Eritrea, Laos, Vietnam, Ryssland, Belarus, Nicaragua, Turkiet, Egypten, Oman, Afghanistan, Tadjikistan, Förenade Arabemiraten och Qatar finns den i princip inte alls. I Uzbekistan, Iran, Azerbajdzjan, Kambodja, Rwanda, Venezuela och Jemen är det inte mycket bättre bevänt med den. I Indien, Ungern, Serbien, Ukraina. Algeriet, Tchad, Sudan, Eritrea, Kazakstan, Thailand, Guatemala, Kamerun, Angola och Zimbabwe lämnar den oerhört mycket att önska.

I exempelvis Kanada, på Island, i Finland, Spanien, Australien, Tyskland, USA, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Italien, Argentina, Estland, Lettland och Storbritannien råder mycket stor yttrandefrihet. Ännu lite bättre i Norge, Sverige och Schweiz. Bäst är det i Danmark. 

Detta är i alla fall den bild av tillståndet för yttrandefriheten i världen som ges av Our World in Data som framställs vid universitetet i Oxford. 

För den som säger sig värna eller önskar befrämja yttrandefrihet är dessa globala förhållanden nedslående. Jag tror dock att det är relativt vanligt att förväxla föreställningar om ”värden” med det som inte kan vara något annat än ett intresse, till exempel den egna känslan av att vara fri att yttra sig.  

Den egna känslan av att vara fri att yttra sig begränsas i det svenska samhället allt som oftast av utomstatliga maktförhållanden. Vad vill den som betalar min lön att jag ska säga respektive inte säga? Vilket yttrande skulle kunna leda till att jag inte längre fick komma på kräftskiva hos den eller den? Vilket yttrande i sociala medier leder ofelbart till omfattande kritik i en bredare offentlighet? Vilka yttranden leder systematiskt till hot om våld riktat mot min eller närståendes person? 

Staten och dess juridik begränsar naturligtvis därutöver en mängd potentiella yttranden med allsköns sekretessbestämmelser och paragrafer om förargelseväckande beteende, hot, förtal och hets mot folkgrupp. Ingen sitter fängslad i Sverige för att ha yttrat sig exempelvis om den unikt usla marknadsskolan, vänskapskorruptionen i samhällsfastighetssektorn, det ohållbara skogsbruket eller statsministerns tvivelaktiga karaktär. Inget tyder på att medborgares rätt att straffritt uttrycka sin mening är under hot från den svenska staten.

Den som avser ägna sig åt att bränna koraner utanför moskéer i syfte att nå världsomspännande uppmärksamhet, kan dock komma att mötas av begränsningar framöver, om jag får tillåta mig en försiktig gissning. 

Hur det är bevänt med känslorna av att vara fri runt om i världen kan inte utläsas i Our World in Data. Jag tror, men kan inte leda i bevis, att korrelationen är stark mellan känslan av att vara fri att yttra sig och känslan av lycka. Den senare mäts av World Population Review som publicerar ett lyckoindex, där finländarna kommer ut som världens lyckligaste befolkning med svenskarna på en sjundeplats. Ett par minuters översiktligt granskning ger vid handen att den uppmätta lyckan samvarierar mycket starkt med den uppmätta yttrandefriheten. Det stora och noterbara undantaget är Saudiarabien, skulle jag vilja säga.

En hypotes skulle kunna vara att oljerikedom åtminstone delvis kan kompensera även för monumental brist på frihet att yttra sig, exempelvis kritiskt mot statsmakten. I fjol förnyade för övrigt Joe Biden USA:s ”strategiska partnerskap” med landet, utan några som helst krav på yttrandefrihet.

Läs även: Yttrandefriheten på ett sluttande plan

Läs även: Sofie Löwenmark: Bränn inte vår yttrandefrihet