Är det äntligen slut på löjligheterna?
Ingen kan vara Hyland, förstås, men det betyder inte att det saknas lägereldar. En ny, som får oss att samlas kring det som faktiskt är viktigt, har just tänts.
Toppbild: TT
Det finns inga lägereldar längre, påstår folk, men jag vet inte, jag.
Kanske är det en hägring av det där slaget som medierna älskar att frammana. ”Fake news”, som det heter i vår ilskna tidsålder. Men vart jag än vände mig i helgen var det Mello i varje hörn.
Inför alltihop var det spekulationer om favoriter, analyser av mellansnacket, krystade skandaler och tabeller över hur mycket det skulle kosta att oavbrutet trycka in chips och läsk och godis i ansiktet en hel kväll.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter alltihop var det tårar och jubel, bilder från efterfesten och jämförelsevis högpanniga analytiker, som spekulerade i vad Kajs seger egentligen betydde.
Är Finland den östra rikshalvan igen?
Det kändes, kort sagt, kallt om fötterna för oss som inte var inbjudna till lägerelden. Eller åtminstone struntade i o.s.a. och ägnade oss åt helt andra saker. Vi har ju till och med en kanonkommission numera för att slå befolkningen samman. Är det landsförräderi att inte ha brytt sig om Melodifestivalen sedan Herreys drog på sig guldskorna?
Det är inte bara Mello, förresten. Det är nog ungefär 15 år sedan jag tittade på linjär-tv med någon regelbundenhet. För ett par år sedan, när världen var på väg att gå under av något annat skäl än i dag, slog jag faktiskt på Aktuellt för att få reda på hur lång tid vi hade kvar. Folk hade hunnit födas och konfirmeras sedan jag sist prövade på något sådant.
Ingenting var sig likt.
Studion såg ut som ett lekrum på ett fintech-bolag. Det låg en musikslinga i bakgrunden. Ankarna var fullständiga främlingar. Jag hörde inte ett ord av vad de sade, för all min uppmärksamhet gick åt till att manövrera i det här okända landet. Jag har inte gjort om experimentet sedan dess.
Och ändå. Det är inte bara Mello.
Det görs ständigt reportage om och intervjuer med folk – ibland även i den här vördnadsvärda publikationen – som till och med själva betecknar sig som ”folkliga”. De gör det nästan alltid i kraft av att vara programledare för något dejtingprogram, eller pratshow, eller verklighetssåpa. De är alltid fullständigt okända för mig.
Ljuger de? Har ingen berättat för dem att man inte kan vara Hyland längre? Eller brinner lägereldarna som förut, men utan mig?
Jag börjar misstänka det sistnämnda. Vad mer är: jag tycker mig ana ljuset från en ny, stor lägereld och den bygger inte ens på att en bonde hittar en fru, eller att Carina Berg testar sexleksaker.
Häromveckan bestämde sig regeringen för att sätta ned foten: folk som kan bli gravida ska kallas kvinnor. I förra veckan meddelade Arbetsförmedlingen att de inte längre tänker kalla arbetslösa ”kunder”. ”Vi är inte försäljare utan vi är statstjänstemän”, förklarade generaldirektören.
Det är bara två exempel av många på ett plötsligt utbrott av mental hälsa de senaste veckorna.
Det är alltid en lättnad när folk slutar vara vansinniga, även om vi förstås har en lång väg kvar, efter några decennier av ”värdegrundsarbete”, new public management och andra hallucinationer. Verkligheten tycks ha gjort comeback.
Det beror förstås på att ryssen står för dörren och Trump hoovrar över oss, men det är ju som det är: när man balanserar på avgrundens rand är det lätt att skilja det centrala från det perifera.
Det vi ägnat oss åt i åtminstone 25-30 år är ju annars motsatsen: allt i ytterkant har lyfts in i mitten. Allt väsentligt har gjorts till bisak. Men nu verkar det ha vänt.
Antagligen visste vi alla hela tiden vad som egentligen var viktigt. Antagligen kände vi igen det bisarra och absurda när vi såg det, men vi ville inte säga något. Man vill ju inte vara den som får skulden för att sabba en mysig tripp. Men nu har Putin och Trump gjort det åt oss.
Vi verkar plötsligt ha kommit överens om att sluta löjla oss.
Den här lägerelden värmer till och med mig.
***
Läs även: Det är antagligen säkrast att spela dum
Läs även: Fänrik Stål analyserar Mellon
Det finns inga lägereldar längre, påstår folk, men jag vet inte, jag.
Kanske är det en hägring av det där slaget som medierna älskar att frammana. ”Fake news”, som det heter i vår ilskna tidsålder. Men vart jag än vände mig i helgen var det Mello i varje hörn.
Inför alltihop var det spekulationer om favoriter, analyser av mellansnacket, krystade skandaler och tabeller över hur mycket det skulle kosta att oavbrutet trycka in chips och läsk och godis i ansiktet en hel kväll.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Efter alltihop var det tårar och jubel, bilder från efterfesten och jämförelsevis högpanniga analytiker, som spekulerade i vad Kajs seger egentligen betydde.
Är Finland den östra rikshalvan igen?
Det kändes, kort sagt, kallt om fötterna för oss som inte var inbjudna till lägerelden. Eller åtminstone struntade i o.s.a. och ägnade oss åt helt andra saker. Vi har ju till och med en kanonkommission numera för att slå befolkningen samman. Är det landsförräderi att inte ha brytt sig om Melodifestivalen sedan Herreys drog på sig guldskorna?
Det är inte bara Mello, förresten. Det är nog ungefär 15 år sedan jag tittade på linjär-tv med någon regelbundenhet. För ett par år sedan, när världen var på väg att gå under av något annat skäl än i dag, slog jag faktiskt på Aktuellt för att få reda på hur lång tid vi hade kvar. Folk hade hunnit födas och konfirmeras sedan jag sist prövade på något sådant.
Ingenting var sig likt.
Studion såg ut som ett lekrum på ett fintech-bolag. Det låg en musikslinga i bakgrunden. Ankarna var fullständiga främlingar. Jag hörde inte ett ord av vad de sade, för all min uppmärksamhet gick åt till att manövrera i det här okända landet. Jag har inte gjort om experimentet sedan dess.
Och ändå. Det är inte bara Mello.
Det görs ständigt reportage om och intervjuer med folk – ibland även i den här vördnadsvärda publikationen – som till och med själva betecknar sig som ”folkliga”. De gör det nästan alltid i kraft av att vara programledare för något dejtingprogram, eller pratshow, eller verklighetssåpa. De är alltid fullständigt okända för mig.
Ljuger de? Har ingen berättat för dem att man inte kan vara Hyland längre? Eller brinner lägereldarna som förut, men utan mig?
Jag börjar misstänka det sistnämnda. Vad mer är: jag tycker mig ana ljuset från en ny, stor lägereld och den bygger inte ens på att en bonde hittar en fru, eller att Carina Berg testar sexleksaker.
Häromveckan bestämde sig regeringen för att sätta ned foten: folk som kan bli gravida ska kallas kvinnor. I förra veckan meddelade Arbetsförmedlingen att de inte längre tänker kalla arbetslösa ”kunder”. ”Vi är inte försäljare utan vi är statstjänstemän”, förklarade generaldirektören.
Det är bara två exempel av många på ett plötsligt utbrott av mental hälsa de senaste veckorna.
Det är alltid en lättnad när folk slutar vara vansinniga, även om vi förstås har en lång väg kvar, efter några decennier av ”värdegrundsarbete”, new public management och andra hallucinationer. Verkligheten tycks ha gjort comeback.
Det beror förstås på att ryssen står för dörren och Trump hoovrar över oss, men det är ju som det är: när man balanserar på avgrundens rand är det lätt att skilja det centrala från det perifera.
Det vi ägnat oss åt i åtminstone 25-30 år är ju annars motsatsen: allt i ytterkant har lyfts in i mitten. Allt väsentligt har gjorts till bisak. Men nu verkar det ha vänt.
Antagligen visste vi alla hela tiden vad som egentligen var viktigt. Antagligen kände vi igen det bisarra och absurda när vi såg det, men vi ville inte säga något. Man vill ju inte vara den som får skulden för att sabba en mysig tripp. Men nu har Putin och Trump gjort det åt oss.
Vi verkar plötsligt ha kommit överens om att sluta löjla oss.
Den här lägerelden värmer till och med mig.
***
Läs även: Det är antagligen säkrast att spela dum
Läs även: Fänrik Stål analyserar Mellon
