Är det kört för Löfven?

Moderaternas nye partiledare Ulf Kristersson framstår som glasklar när han i DN (1.11.17) »säger nej till SD«.

– Jag tänker inte samtala eller för­handla eller kompromissa med Sverige­demokraterna, citeras han.

I själva verket förvillar han begreppen lika mycket som Sverigedemokraternas Jimmy Åkesson som i Agendas partiledardebatt i SVT avslutade med att säga att vi »får se vem SD ska stödja«. Det handlar inte om det, frågan är i stället vem SD inte ska stödja. Riksdagens röstningsregler är negativa.

Som den politiska opinionen ser ut just nu kommer det med riksdagens omröstningsregler att bli utomordentligt svårt för Stefan Löfven att sitta kvar som statsminister efter valet 2018. Det är faktiskt ganska kört för honom.

Alla spekulationer om vem som ska samarbeta med vem blir lätt tjatiga och spekulativa, men det är nödvändigt att gå igenom regelverket eftersom det kommer att påverka nästa regering. Reglerna för talmansval och röstning om statsminister gör att frågorna måste ställas rätt från början för att förutsättningarna ska bli tydliga.

Utan att se till det konstitutionella regel­verket är det lätt att förvillas av de politiska ledarnas till synes klara uttalanden. Ulf Kristersson behöver inte »samtala eller förhandla eller kompromissa« med Sverigedemokraterna för att bli statsminister.

Det första som händer efter valet är att riksdagen väljer talman i en sluten majoritets­omröstning. Eftersom Alliansen och SD med nuvarande opinionssiffror är långt mycket större än de rödgröna blir det om siffrorna står sig en borgerlig talman. Utan samtal, kompromisser eller förhandlingar. För Sverigedemokraterna kommer frågan bara att vara:

– Vad är värst – en socialdemokrat eller en moderat?

Denne nye talman ska sedan föreslå en regeringsbildare. Den kandidat som inte får en majoritet emot sig i kammaren blir statsminister. Oavsett om Alliansen är större eller mindre än de rödgröna kommer, som det ser ut nu, Alliansen och SD tillsammans att vara större än de rödgröna. Löfvens block skulle behöva öka sensationellt mycket i valet för att övertrumfa dem.

Det är alltså en negativ omröstning. Den statsministerkandidat som inte har en majoritet emot sig blir vald, även om hen bara får det egna partiets röster. Säg att den första omröstningen blir om Stefan­ Löfven. Det sannolika är då att allians­partierna och Sverigedemokra­terna röstar nej. Då måste talmannen komma med ett nytt förslag, och denna gång blir det Ulf Kristerssons tur. Moderat­ledaren behöver inte samtala­, kompromissa eller förhandla med Sverige­demokraterna. SD behöver ju inte stödja Kristersson i detta läge, de kan bara lägga ner sina röster.

Kristersson kan förlita sig på att SD tycker att Löfven är värst, och kan bli statsminister utan att ens tala med SD.

Från denna styrkeposition kan sedan en moderatledd regering börja kompromissa vänsterut. Då blir det socialdemokraterna som får bollen med frågan om vad som är värst, den här gången Alliansen eller Sverigedemokraterna. Kristersson kan i många frågor försöka locka Socialdemokraterna att få inflytande: försvar, polis, migration, boende, pensioner och mer. Kan Löfven leda en minoritetsregering som söker stöd i riksdagen kan väl Kristersson. Det blir inte smakligt för Löfven att fälla Kristersson med hjälp av Jimmie Åkesson.

Allt detta hindrar inte att problemen återkommer när budgeten ska fastställas. En inflytelserik Åkesson som ställer krav kan bli alltför plågsam för liberaler och centerpartister. Då ställs frågan igen, med nya förtecken:

Vad är värst?

Denna artikel bygger på ett flertal bakgrundssamtal­ med välplacerade källor­ inom politik, förvaltning, näringsliv och forskning.