Är det legitimt att tala om äganderätt?

Thomas Gür: 

När man ska försöka legitimera den privata äganderätten, eller tvärtom förklara den för mänsklighetens gissel och många samhälleliga olyckors orsak, går man ofta tillbaka till svunna tider. 

På den legitimerande sidan kan argumenten gå bakåt ända till primaterna och då framhålla att även de stora aporna företer beteenden som innefattar en begreppsvärld av privat äganderätt. Jane Goodall kunde således i sina schimpansstudier observera att starkare individer kunde tigga föda av svagare individer som dessa hade tillgodogjort sig, i stället för att helt enkelt med våld tillgripa sig maten. Eller så framhåller man att barn, i så tidig ålder som från 18 månader, agerar med uppfattningar om skillnaden mellan "ditt och mitt". Privat äganderätt blir därmed något både basalt och evigt. 

På den gisslande sidan kan man i stället, och ofta till och med omedvetet, med Proudhons "egendom är stöld" som rättesnöre, men framförallt med Engels i ryggen, spåra en särskild historisk period för privategendomens uppkomst. Privat äganderätt som en av samhällssystemets grundvalar uppstår i denna modell vid mänsklighetens övergång från jägar- och samlarsamhällen, då i stort sett all egendom var gemensam, till jordbrukarsamhällen, då de bofasta familjerna, och inom familjerna, männen, tillskansar sig ägandet över jordar och hjordar. Och precis som den privata äganderätten en gång i tiden inte fanns, så ska den också upphöra, eller snarare med en medveten handling avskaffas, en gång i framtiden, och mänskligheten blir då lyckligare. 

Men i ett praktiskt perspektiv finns ingen anledning att spekulera i den kronologiska händelseutvecklingen om den privata äganderättens, eller den enskilda egendomens, uppkomst. 

Avgörande är i stället att etablerandet, oavsett när, av ett koncept om enskild egendom, och dess utveckling i olika former, så som gemensam egendom med erkända individuella ägare, andelsegendom, graderad egendom et cetera, och därtill utvecklingen av äganderätt, det vill säga den legala kodifieringen av innehavet och successionen av enskild egendom, har varit oumbärlig för mänsklighetens ekonomiska framsteg. Utan enskild egendom, ingen produktion och framför allt ingen handel, och därmed inte heller någon marknad för utbyte, arbetsdelning och specialisering. 

Signifikant nog var det i det antika Grekland som förståelsen för dessa sammanhang först framträdde systematiskt. Geografen och historikern Strabon formulerade angående det gamla Kretas författning att den hade "tagit för givet att friheten är det högsta goda i en stat och enbart av den anledningen sett till att egendom skulle tillhöra dem som tillägnar sig den, medan allt tillhör härskarna i ett tillstånd av slaveri". Och lika betecknande var det också att det framför allt var i Sparta som motståndet mot handelssystemet var som starkast och där också individuell egendom inte erkändes, och stöld tilläts och till och med uppmuntrades. 

Inget avancerat samhälle har hittills utvecklats utan en statsmakt som också ser som sin uppgift att skydda den individuella egendomen, som inte slår vakt om äganderätten. Alla försök hittills att utan ett sådant skydd söka bygga samhällsordningar som samtidigt främjar mänskligt framåtskridande, har inte bara misslyckats ekonomiskt, utan också slutat i tyranni och mord. 

"Ingen har frihet att angripa enskilt ägande och säga att han sätter värde på civilisationen. Frihetens och den enskilda egendomens historia är oupplösligt förenade", som rättsantropologins fader Henry Sumner James sammanfattade det. 

Markus Kallifatides: 

Ingen har rimligen rätt till planeten vi bor på. Luften, jorden, vattnet, berget tillhör ingen. De kan bara "ägas" genom våld. Detsamma gäller människor och djur.  

Mänsklighetens historia är dock i hög grad en historia om våld, där enskilda människor tillägnar sig kontroll över andra människor, djur, luft, berg, vatten och jord. Detta ursprungliga våld skyddas därefter av allehanda strukturer, politiska konstruktioner, lagar, ekonomiska maktförhållanden och irrationella föreställningar.   

Ett exempel: det var rätt nyligen som den brittiska staten betalade av det allra sista av skulden man haft sedan slaveriets dagar – till slavägarna som förlorade sin "egendom" när slaveriet förbjöds! 

Sedan 1800-talets mitt pågår en bred uppgörelse med allt detta våld i och genom den internationella socialistiska rörelsen som utmanar och omprövar äganderätter. 

Den svenska skogsbaronen Karl Hedin uttryckte nyligen: "det är inte ’vår’ skog, det är min". Men redan den svenska skogsvårdslagen gör alldeles klart att han inte får göra vad som helst med "sin" skog. Vi andra är beredda att genom vår stat bruka våld mot honom om han inte gör med "sin" skog som vi vill att han ska göra. Lika lite som en bostadsrättsägare får göra vad hon vill med "sin" lägenhet, så får skogsägaren göra det med "sina" träd. 

"Äganderätt" är alltid redan något annat än äganderätt. Det vi accepterar i våra juridiska och moraliska system är olika former av nyttjande-, brukande-, och förfoganderätter. De är alltid begränsade. På oerhört goda grunder. Och dessa former kan och bör förändras. 

Ännu ett exempel: aktiebolag har i dag potentiellt evigt liv. Det måste de inte ha. Tvärtom, privilegiet att verka utan personligt och med endast begränsat ekonomiskt ansvar, vore mycket rimligt att tidsbegränsa. Men i och med de borgerlig-liberala revolutionerna vid 1800-talets mitt etablerades de juridiska konstruktioner som mer än några andra gynnar den ständigt uppåtstigande borgerlighetens ambitioner till makt. Numera är kapitalkoncentrationen företrädesvis genom evigt aktieägande genom arvsmekanismen ett självspelande piano av ojämlikhetsökning – i hela världen. 

Aktiebolag skulle kunna vara tidsbegränsade, såsom gäller för till exempel patent eller andra immaterialrätter. Aktieägande skulle kunna upphöra efter exempelvis trettio år och tillfalla en stat, bolagets intressenter enligt en på förhand given fördelning eller fördelas genom lotteri till allmänheten. Denna typ av förslag har presenterats och diskuterats i den samhällsvetenskapliga forskningen på området i decennier. 

Problemen med förslagen är inte teoretiska, utan handlar uteslutande om möjligheten att undergräva dem genom ekonomisk utpressning. En enskild nationalstat, till exempel Sverige, kan inte i praktisk mening genomföra en i teorin synnerligen rimlig reformering av aktiebolaget, eftersom man då skulle utsätta sig för risken att drabbas för ekonomisk utpressning av de aktörer som vill ha den gamla ordningen kvar. Företagsverksamhet skulle flyttas, investeringsbeslut förändras, handelsvillkor ändras och skatteunderlag skiftas. 

Men, kanske någon invänder, människor har väl rätt ändå de skapat själva? Bara om det leder till största möjliga nytta för största möjliga antal, säger den liberale utilitaristen. En empirisk fråga, alltså. Nej, säger socialisten. Ingenting under solen har någon någonsin skapat alldeles själv. Allt är skapat med och genom andra. 

Så ja, äganderätt kan försvaras, oftast med våld, utpressning och dåliga argument.