Är det politiska inflytandet över kulturen för stort?
Kulturpolitiken får inte bli ett ideologiskt verktyg, menar Thomas Gür. Enligt Markus Kallifatides bör den användas för att skydda kulturen från kapitalismen.
Thomas Gür: Vi behöver ingen kulturrevolution
För att överleva måste varje ordnat samhälle, över generationerna, upprätthålla den kultur som den bygger på. Begreppet kultur ska uppfattas i såväl mycket vid bemärkelse som en snävare sådan.
Den vida definitionen av ett samhälles kultur kan med antropologen Ralph Linton beskrivas som ”dess medlemmars levnadssätt: de samlade idéer och vanor som de lär sig, delar och överför från en generation till nästa”. I den snävare meningen, men som en delmängd av den vida definitionen, är kultur det som skapas andligt och intellektuellt, individuellt eller i gemenskap och som stöttar, uppbär och överför kulturen i den vida definitionen. Alltså: konst, musik, litteratur, teater, film och liknande.
Ett samhälle som är organiserat som en politisk enhet, en stat eller liknande, kommer, för att vara framgångsrikt, att utveckla och implementera en kulturpolitik som bidrar till dess fortbestånd.
Avvägningen blir, som så ofta, en fråga om att bevara och utveckla, att beskydda och förnya.
Ett talesätt, av kompositören Gustav Mahler men inte ursprungligen hans, fångar detta: ”Tradition är inte att dyrka askan, utan att bevara elden.” Filosofen George Santayanas ofta citerade rader om att de som inte kan erinra sig det förflutna är dömda att upprepa det, föregås av ett par meningar, som avvisar omvälvningen som en förutsättning för framsteg: ”Framsteg, långt ifrån att bestå av förändring, bygger på bevarande. När förändringen är absolut återfinns inget att förbättra och ingen riktning har stakats ut för möjlig förbättring: när erfarenheten inte vidmakthålls, så som bland vildar, varar barndomen för evigt.”
Den grundläggande utgångspunkten är att ingen statsmakt kan vara helt värdeneutral. Som Lars Anders Johansson påpekar i sin Att dansa efter maktens pipa: Kultur i politikens tjänst (2017) är till och med en minimal nattväktarstat genom sin storlek, sitt våldsmonopol och sin enande funktion en starkt normerande kraft i samhället: ”Vilka normer och värderingar som förmedlas av denna, också på det estetiska planet, är inte likgiltigt.”
Frågan är således inte om det ska finnas en kulturpolitik, utan vad den ska gå ut på. Om man med Bertolt Brecht anser att ”konst är inte en spegel som man håller upp mot verkligheten, utan en hammare med vilken man formar den”, ser kulturpolitiken annorlunda ut, än om man utgår från Santayanas syn på relationen mellan framsteg och bevarande.
Svensk kulturpolitik danades i Brechts radikala anda i början av 1970-talet, och befinner sig femtio år senare fortfarande i samma fåra. Då hette det att kulturpolitiken skulle ge ”metoder för att få till stånd en kulturverksamhet som aktivt bidrar till att förbättra samhällsmiljön och verkar för jämställdhet”. De representanter för det ”fria kulturlivet” som bidrog till politikens formering hade rekryterats från ”Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening”.
Sålunda var det också först 2009 som formuleringen att kulturpolitiken ska motverka ”kommersialismens negativa verkningar” ströks ur de kulturpolitiska målen.
En kulturpolitik som ovanifrån pådyvlar medborgarna ideologier och estetik som för tillfället är i ropet eller används som ett redskap för att uppnå andra politiska syften, inrymmer allvarliga faror. Oaktat politiska förtecken. Ty sådana tecken kan fort ändras, och den nya makten utnyttja de redan etablerade instrumenten för sina syften.
En kulturpolitik som sörjer för beständighet och utveckling bygger därför inte på maktkoncentration och aktar sig för drastiska omstöpningar.
Nej, vi behöver ingen kulturrevolution.
Markus Kallifatides: Det är kapitalismen som styr kulturen
Privata företag såsom Google, Twitter och Facebook dominerar den digitala infrastrukturen i vårt land. All utgivning av böcker, tidningar och tidskrifter av betydelse är privatägd. Privatfinansierat amerikanskt filmutbud dominerar totalt på streamingtjänster och biografer. I Sverige finns ingen statlig eller kommunal dagstidning av betydelse.
Den demokratiska politikens direkta inflytande över kulturen är i själva verket minimalt. Den av kapitalistiska aktörer dominerade marknadens mekanismer formar kulturen i Sverige, liksom i hela den lilla del av världen där demokratin fått hyfsat genomslag. I världen i stort är statskapitalistisk diktatur av kinesiskt eller ryskt snitt den verklighet som de flesta människor lever under. Där är icke-demokratiska politikers inflytande över kulturen alldeles för stort.
Sveriges Radio och Sveriges Television är två väsentliga kulturinstitutioner vars finansiering regleras i inkomstskattelagen fastställd av demokratiskt valda politiker. Knappt två tusendelar av bruttonationalprodukten använder vi medborgare under 2022 för att kunna höra och se journalistisk rapportering, ett urval av dokumentärer, musik, teater, film och så vidare på armlängds avstånd både från privatkapitalistiska ägares personliga vilja och från folkvalda politikers direkta inflytande. En mycket klok politik som endast förekommer i de mest stabila demokratiska nationalstaterna.
Svenska staten satsar därtill 16 miljarder kronor per år på ”kulturpolitik”, som främst innefattar stöd till fristående folkbildningsorganisationer, statliga museer och konstnärligt skapande, inklusive svensk filmproduktion (600 miljoner kronor). Slår vi samman den demokratiska politikens totala budget för kulturpolitik får jag det till 25,5 miljarder kronor (knappt en halv procent av BNP). Av detta styrs ingenting direkt av någon enskild politiker eller något parti, utan av ett balanserande myller av mer fristående organisationer, regler och tjänstemän som står mellan regering/riksdag och den enskilda kulturyttringen eller utövaren.
I ljuset av dessa fakta är den väsentliga frågan inte om politikers inflytande över kulturen är för stort, utan hur vi medborgare minskar de privat- och statskapitalistiska aktörernas inflytande över kulturen. En klok demokratisk kulturpolitik är en oundgänglig del av att hålla dem borta från allt för mycket makt. Tills vidare har vi en liten skärv av sådan klok politik, mätt i pengar, i det här landet. Vi borde ha mer.
Grundskolan är naturligtvis den överlägset mest centrala kulturinstitutionen och den står fortfarande under någorlunda demokratisk kontroll, förvisso med väsentliga kapitalistiska inbrytningar.
Universitet och högskolor är också centrala kulturinstitutioner och är i vårt land ofta statliga. Den akademiska forskningen finansieras dock i betydande utsträckning av privata stiftelser kopplade till enskilda familjer eller de privata affärsbankerna. Även här har kapitalismen flyttat fram sina positioner väsentligt.
Svaret på frågan om det politiska inflytandet över kulturen är för stort, är alltså nej. Det kan därtill vara värt att notera att frågor om kulturpolitik stod i centrum under det europeiska 1930-tal som slutade i ett världskrig. När demokratin hotar kapitalisters närmast oinskränkta makt finns alltid strategin att söka undergräva den politiska demokratins möjlighet att förverkliga människors bästa stämningars längtan, genom att misstänkliggöra folkvalda politiker i allmänhet och demokratisk kulturpolitik i synnerhet.
***
Läs fler debatter mellan Thomas Gür och Markus Kallifatides:
