Är det rätt att bli äcklad av Calle Schulman?

Jaha. Så står vi då här framför havet. Det är inte som på Louvren, för att parafrasera Göran Palms dikt. Längre ut ligger Gotland, som på grund av sitt strategiska läge riskerar att bli invaderat. Och med det och den senaste tidens katastrofala krig har vi svenskar plötsligt fått en ny brännande frågeställning i knät:

Skulle du vara beredd att offra ditt liv för att försvara Sverige?

Vem hade kunnat ana att denna av alla frågor skulle segla upp som ett hett debattämne. Invandringen har ju varit en vattendelare i befolkningen sedan 2015. Friskolorna är en annan polariserande fråga. Den avsåg S att vinna valet på i höst. Nu ser de inte ut att behöva den längre, de sitter nog säkert ändå i dessa oroliga tider. Vad har vi mer haft för laddade ämnen i närtid? Kriminaliteten förstås.

Men vad fick vårt blodtryck att skjuta i höjden före migrationskrisen och gängkriminalitet? Jag minns knappt. Det är faktiskt helt blankt. Eller vänta, kommer ni ihåg den där omsusade teppanyakihällen i DN? Reportaget om det unga paret i en lyxig vindsvåning, de som ångrade att hennes walk in closet inte gjorts rymligare och som siktade på att om tio år bo i en ännu större våning, gå från 165 till 300 kvadrat.

Folk blev som tokiga av att läsa det där. Paret var så provocerande ytliga. 2010 var deras teppanyakihäll en mycket upprörande fråga.

För övrigt samma år, ser jag när jag googlar, som en krönikör i SvD skrev om hur förbryllande det var att amerikanska soldater offrade sina liv utomlands. ”Jag har svårt att begripa varför en människa är beredd att dö för någon annan. Eller för sitt land. Eller för någon annans land? Frivilligt?”, skrev hon. Inget egendomligt att en svensk tänkte så för tolv år sedan. Eller för en månad sedan.

Då var ju frågan om man är beredd att dö för sitt land fortfarande abstrakt och sällsynt som en rosa enhörning. Men så plötsligt är världen en annan. I dag måste vi alla, inklusive det inte längre så unga paret med teppanyakihällen, fundera över var vi står.

Omställningen är chockartad, jag kan personligen inte låta bli att ställa frågan till folk omkring mig. Skulle du kunna tänka dig att offra ditt liv för Sverige? Skulle du? Eller du?

Många svarar snabbt och tveklöst, svaret kommer liksom utan att passera gå, direkt från hjärtat eller magen. Oavsett om det är ja eller nej. De som går ut i offentligheten och säger att de inte är beredda att dö för Sverige riskerar att bli häcklade och skambelagda. En känd författare skriver på Facebook att hon blir ”äcklad” av sådana människor.

Medieprofilen Calle Schulman sa i ett radioprogram nyligen att han verkligen inte hade lust att försvara Sverige. Han räddade hellre livhanken. Det skulle han inte ha sagt. Människor blev jättearga på honom.

Det är inte konstigt att den som är redo att dö för Sverige blir besviken på den som inte är det. Men jag fattar inte hur folk kan veta så tvärsäkert vad de skulle göra. Att dö är ändå en rätt stor grej. För att inte tala om att riskera sina barns liv.

Ukraina evakuerar kvinnor och barn, men Sverige är jämställdhetsintegrerat, här förväntas alla stanna och bidra. Totalförsvaret innebär att barn ska lämnas in på dagis under krig, medan föräldrarna fortsätter att gå till sina arbeten. Det är den svenska modellen. Kommer föräldrarna verkligen att lämna ifrån sig sina gullepluttar under pågående krig? Måtte vi slippa behöva få reda på det.

Här står vi alltså nu. Jaha. Framför oss ligger havet, längre ut Gotland. Och inget går att känna igen, inget är som på Louvren. Allt är nytt och dramatiskt.

Jag tänker svära nu, så känsliga läsare får blunda.

Fuck.

***

Läs även: Nina Solomin: Fixa passet, fyll tanken, läs Babtjenko och håll tummarna

Läs även: Ingen kommer kunna lita på Ryssland igen

Läs även: I huvudet på Putin – imperiebyggaren

Prenumerera på Fokus här – i brevlådan eller enbart digitalt.