Är det rimligt att likställa propagandister med journalister?

Någonstans kring 160 journalister har dött sedan Hamas attackerade israeliska civila och utlöste Gazakriget. Det är den amerikanska ideella organisationen Committee to Protect Journalists, CPJ, som står för statistiken. 

Undrar ni också vilka de här journalisterna är? 

En spoiler: de är inte Tintin. 

Det första namnet på CPJ:s lista arbetade bland annat för det islamiska magasinet al-Mugtama och för Holy Quran radio, en saudiarabisk statlig radiostation. Låt mig gissa att den saudiarabiska idén om public service skiljer sig en aning från den vi är vana vid. Flera av de 160 är bara registrerade som frilansjournalister, men många är det inte. Bland dem finns ett tydligt mönster. 

En vanlig arbetsplats för de ”journalister” som dött var Al-Aqsa TV. Det är Hamas propagandastation, känd bland annat för sina frejdiga barnprogram som syftar till att rekrytera de små liven som Hamaskrigare och självmordsbombare. Andra arbetade för Al-Manar TV, som drivs av killarna i Hizbollah och räknas som den iranskfinansierade terrorgruppens viktigaste internationella propagandamaskin. "Själva kärnan i Hizbollahs hela medieapparat”, som det statliga danska institutet för internationella studier kallat Al-Manar. 

Här finns reportrar som arbetade för Al-Hadaf, PFLP:s politiska språkrör, en rörelse som är lite old school och blandar marxism-leninism med sitt övergripande mål att utplåna Israel. På listan finns även ”journalister” som arbetat för Quds Al-Youm TV, som representerar den islamiska jihad-rörelsen. Det finns de som arbetade för Hamaskontrollerade Safa News Agency och de som företrädde den Hizbollah-, Iran-, och Assadvänliga nyhetskanalen Al Mayadeen. 

Alla hör förstås inte till den här kategorin ”journalister”. Det finns en journalist som representerade Reuters. Det finns flera som arbetade för Al-Jazeera, en kanal som av och till haft något slags trovärdighet. Den har nu gjort sitt bästa för att göra sig av med den. Under den här konflikten har Al-Jazeera redigerat bort kritik mot Hamas, kallat fallna Hamaskrigare ”martyrer” och kablat ut rena fabrikationer av israeliska övergrepp. Det var Al-Jazeera som nyligen i en ”dokumentär” återupplivade LVU-kampanjen mot svensk socialtjänst. Som vanligt baserat på rena lögner. 

Det är förstås ingenting förvånande med detta. Det är i stort sett omöjligt för riktiga journalister – sådana som inte är propagandalakejer – att arbeta i Gaza. Skulle de ta sig in vore verkligen risken stor att de hamnade på CPJ:s lista, för kriget gör det i praktiken omöjligt för journalister, eller några andra, att känna sig trygga. Bland de på CPJ:s lista som bara kallas ”frilans” finns säkert sådana som verkligen fungerat som journalister på riktigt. 

Men frågan inställer sig ändå: är det verkligen rimligt att på det här sättet likställa propagandister i terrorrörelsers tjänst med ”journalister”? Spelar det ingen roll om man jobbar för Der Stürmer eller Helsingborgs Dagblad? 

Jag tycker att det är en intressant fråga, särskilt eftersom västerländska journalister och mediehus noggrant undviker att ställa den. De vill helst inte alls nämna vilken typ av ”journalistik” åtminstone hälften – antagligen betydligt fler – av de på CPJ:s lista ägnade sig åt. 

Det väcker ytterligare frågor. Gör de det därför att Genèvekonventionen inte tillåter oss att göra skillnad på journalister och språkrör för terrorgrupper och förtryckarregimer? Gör de det för att de är rädda att varje distinktion mellan journalister och propagandister skulle försämra respekten för verkliga journalister och deras arbete? Eller gör de det bara för att det är för jobbigt att tala om? 

Jag misstänker det sistnämnda. Och att det som verkligen hotar att urholka skyddet för journalister är att blunda när jihadister, islamister och terrorister gömmer sig bakom deras yrkestitel. 

***

Läs även: Varför undviker medierna de pro-palestinska demonstrationerna?

Läs även: Därför blev Hamas krig ett kostsamt misstag