Är det verkligen en vinst att osynliggöra afrikaner?
Ängsligheten för att trampa snett, med exempelvis en bild som kan kritiseras för rasism, gör att man helt avstår från att avbilda afrikaner.
Toppbild: Wikicommons
Brädspelet ”Den försvunna diamanten” har skapat debatt i Finland, med krav att det tas bort från förskolor.
Spelet stämmer inte med “dagens värderingar”, tycker Piia Elo, Åbos socialdemokratiska biträdande borgmästare för fostran och utbildning. Pia Mikander, universitetslektor, tycker att det strider mot läroplanens "antirasistiska värderingar". Och på Instagram skrev afrofinländaren Paco Diop – initiativtagare i frågan och suppleant för Vänsterförbundet i Åbo stadsfullmäktige – följande rader:
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
”På bilden står en afrikansk gestalt med spjut och sköld i handen. Denna gestalt är dock inte neutral eller slumpmässig: det är en direkt referens till kolonialismens stereotypier, där afrikaner framställdes som primitiva och som krigare som representerade den vilda naturen”.
Afrikas stjärna, heter spelet på finska. Det är ett annat namn på Cullinandiamanten, hittad i Sydafrika 1905, historiens största med sina 3106 karat (621,2 gram). Ni som spelat spelet vet att man via tärningsslag tar sig till olika platser för att vända upp brickor, stipulerandes diverse belöningar och straff, tills någon hittat diamanten. Denne ska då hinna tillbaka till en av startplatserna Tanger eller Kairo före de medspelare som eventuellt erövrat visum.
Spelet är en finsk nationalklenod. Det skapades i en källarlokal vid Kajsaniemigatan i Helsingfors av sedermera framstående reklammannen Kari Mannerla (1930 - 2006) och lanserades 1951. Han berättade senare i intervjuer att han varit inspirerad av det exotiska i Tarzanlegenden och Humphrey Bogart-filmer. Och så lyfte han fram generationsmötet:
– Den viktigaste orsaken till att det går så bra i Finland är den att föräldrar har spelat Afrikas stjärna när de själva var barn.
Barn och kolonialistiskt anstruken kultur – debatten känns igen. 2012 försökte en konstnärlig ledare på Kulturhuset i Stockholm rensa bort Tintin-album från barnbiblioteket. Och precis som i Sverige, har man i Finland uppfattat problem i bland annat Pippi-böckerna. Som att Pippis pappa i original kallades ett ord som rimmar på segerkung. (I moderna utgåvor på svenska betitlas han nu “söderhavskung”.) Och för att gå tillbaka till diamantspelet: Algas uppdaterade version har apor, kameler och elefanter på omslaget – men inga afrikaner.
Här anar vi ett av problemen med den stränga blicken på (kultur)historia som inte harmonierar med dagens värderingar. Ängsligheten för att trampa snett, med exempelvis en bild som kan kritiseras för rasism, gör att man helt avstår från att avbilda afrikaner. Men är det verkligen en vinst: att osynliggöra dem?
Och hur “stereotyp” är egentligen bilden av afrikanen på savannen med sitt spjut? De massajer jag träffat i Östafrika skulle inte invända, det är jag säker på. Deras livsstil är givetvis ett randfenomen i dagens Afrika, där de allra flesta jobbar med jordbruk eller i städer. Men en bildskapares instinkt är att prioritera det som sticker ut. Krigaren/jägaren med sitt spjut är en starkare bild än en vägingenjör eller genuspedagog. Den är inte automatiskt nedsättande.
Men om så vore. Historiska avbildningar/nidbilder/missförstånd och ren propaganda är en del av historien. De hjälper oss förstå förloppen. En del är ju sant också. Ett spel som gestaltar råvarujakten i Afrika – en väsentlig aspekt av kolonialismen – kan ju faktiskt ses som lekfull historielektion.
I tangentens riktning – när statyn över den sista icke hbtqia-certifierade generalen rivits – är vi inte bara historiskt urarva. Vi kan inte längre spela brädspel med våra föräldrar. Och våra barn inte med oss. Och vad ska avskaffas härnäst? Traditionella spelkort? Där kung står över drottning, och knekten upprätthåller våldet – hu, så patriarkalt!
Men att helt slå dövörat till för kulturell känslighet är ingen framkomlig väg heller. Astrid Lindgren resonerade över detta i en intervju 1970, efter avkoloniseringarna, och tyckte det vore bättre om Pippis pappa gjorts till pirat snarare än n-kung.
Därför får här Åbos borgmästare Minna Arve, Samlingspartiet, sista ordet, för det hon skrev på X: ”Det är viktigt att föra en diskussion om hur sådana saker hanteras när man lär barn att leka. Att ta bort spelen från förskolorna tycker jag dock är överdrivet”.
***
Läs även: Bland woke-troll och guldbaggar
