Är du anständig, lille vän?
Egentligen ska man avhålla sig från sådant, men det börjar bli dags att ge partierna ett råd. Något annat vore obarmhärtigt.
Lite mindre än 20 procent av Sverigedemokraternas väljare i år, röstade förra gången på Moderaterna. Ungefär lika många kommer från den grupp som röstade på Socialdemokraterna 2014. Så ungefär 200 000 personer gick till Sverigedemokraterna från vartdera partiet.
I valet 2014 kom 95 000 av Sverigedemokraternas väljare från 2010 års socialdemokratiska röstare. Från Moderaterna kom 163 000.
I valet 2010 fick Socialdemokraterna släppa till 27 000 väljare och Moderaterna 18 000 väljare till Sverigedemokraterna.
Säg att sammanlagt lite knappt 400 000 av Sverigedemokraternas väljare i år brukade rösta på Socialdemokraterna och att ungefär lika många tidigare röstat på Moderaterna, i de senaste valen. Betyder det att en försvarlig del av Socialdemokraternas och Moderaternas stöd tidigare bestod av oanständiga människor?
Det är ju den termen, »anständighet«, som nu kommit i svang.
Eller betyder det att en galopperande oanständighetsepidemi drabbat de två stora partierna under det senaste decenniet?
Jag försöker inte vara lustig. Frågorna är värda att ställa. Svaren är också viktiga.
Om det är så att en oanständighetsepidemi är förklaringen, måste man väl fråga sig om det inte fanns någon vaccinering mot sådant i de stora partierna? Om de två stora partierna i stället menar att de 400 000 personer de har blivit av med aldrig var anständiga, leder det till helt andra slutsatser.
Det betyder att såväl alliansen som Socialdemokraterna i åratal regerat med stöd av oanständiga politiska krafter. Det är bara det att oanständigheten varit in house, som det heter på modern svenska. Att fortsätta att regera med stöd av det oanständiga, nu i form av Sverigedemokraterna, innebär med säkerhet en del praktiska problem, men knappast ett moraliskt dilemma. Det är ju samma väljare som utgör stödet.
Nej, jag spelar inte dum. Jag försöker bara förstå varför väljare som var helt okej att ha i sitt eget maktunderlag för fyra år sedan, nu inte ens går att ta i med långskaftat knipverktyg.
Ja, vi är dödströtta på det eviga tjatet om Sverigedemokraterna. Men det är dags att tjatet leder någonstans.
Bland etablerade politiker och politiska journalister verkar nästan ingen veta det minsta om hur Sverigedemokraterna faktiskt fungerar. De verkar inte ha någon egentlig koll på personstrider och maktkamper: det som är själva livsluften i varje parti. De verkar ha ytterst dimmiga begrepp om Sverigedemokraternas politiska strategi.
Det är konstigt att man inte är mer intresserad i sak av ett parti som snott hundratusentals väljare.
Och här kommer mitt råd: om man sent omsider vill börja intressera sig för den här saken, är det bästa stället att börja just väljarna. Ta en titt på basen.
Tänk så här: nog är det rätt intressant med ett parti som faktiskt lyckas med precis det som alla talar om, men som inte blir av: en koalition över blockgränserna mellan de två stora? För det är ju faktiskt det som skett. Sverigedemokraterna har i runda slängar hämtat lika många ur de båda stora partierna. Nu samsas de i ett parti.
Vore det inte intressant att fråga sig vad som kan hända på ett par års sikt, med den basen?
Den enkla tolkningen, som ändå verkar glömmas allt som oftast, är att riksdagen nu har en grundmurad icke-socialistisk majoritet. Socialdemokraternas dominans är ett minne blott, om den moderatanstrukna basen får sätta tonen i Sverigedemokraterna.
Men man kan också tänka sig att försvaret för välfärdsstaten i stället visar sig vara det verkligt centrala för Sverigedemokraterna. Att det är sossebasen som vinner. Då skulle Sverigedemokraterna på lite sikt i stället kunna utgöra grunden för en socialdemokratisk renässans. »Nyliberaler« skulle förpassas till de eviga studentförbunden.
Jag vet, ärligt talat, inte vad som är mest sannolikt på ett par års sikt. Men det är obegripligt att de etablerade partierna varken har någon aning om, eller något intresse för, vart det här nya partiet – till stor del en koalition mellan gamla sossar och moderater – är på väg.
Får man vara så oskicklig? Det måste väl trots allt finnas något slags kvalitetskrav, även på politiskt hantverk.
Läs Johan Hakelius blogg här.
