Är inte hela civilisationen en placeboeffekt?
Måste vi alltid få saker skrivna på näsan? Kan vi inte bara få vara lyckligt ovetande ibland?
Toppbild: Unsplash
Inget får man ha ifred. Jävla vetenskap.
I veckan tog sig Svenska Dagbladet an förkylningssprejerna. En professor – hur många finns det egentligen? – fick rejält utrymme för att vara skeptisk, som professorer alltid är, utom när det gäller pandemier och klimatförändringar.
Studierna är för skrala. Det är nog mest placeboeffekt.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
OK. Men var det nödvändigt att berätta det? Sabbar man inte placeboeffekten genom att tala vitt och brett om att det är en placeboeffekt? Förlorar inte folk tron på att de blivit bättre?
Det finns faktiskt en motsats till placeboeffekten. Den kallas noceboeffekt och gör att man känner sig krassligare än man är, om man odlar sina negativa förväntningar. Den där professorn, och ganska många av hans kollegor, är vandrande noceboeffekter. Ständiga glädjedödare. Alltid beredda att snörpa åt dopamintillförseln med någon klinisk studie, eller brist på klinisk studie.
Det är inte bara medicin, det här.
Om ni står ut med Jim Carreys maniska publikfrieri såg ni kanske Yes Man för ett drygt decennium sedan. Den baserade sig på en bok, som jag aldrig hört att någon läst, och gick ut på att en trist kontorsråtta, som aldrig vill något, i stället börjar säga ja till allt.
Även om jag har för mig att boken skrevs av en schweizerskotte, eller vad man nu heter när man är hälften av varje, är det väldigt amerikanskt på flera nivåer: självhjälp, väckelserörelse, framåtanda, kärlek och förverkligande. Européers magiska tänkande brukade ligga närmare lågmäld homeopati än skräniga framgångssekter för positivt tänkande. Åtminstone förr i tiden. Och ändå finns något i den där filmen.
Rätt mycket går förstås helt åt helvete när Jim Carrey börjar säga ja till allt. Vad skulle annars filmen handla om? Men till slut landar han i den sanna kärleken, sund spontanitet och lycka. Smidd av honom själv av ren tankekraft, för egentligen har inget förändrats, utom hans egen inställning.
Låt oss stanna där, för är inte hela civilisationen, om man tänker på saken, en placeboeffekt? En följd av att tillräckligt många människor samtidigt fått för sig att det är värt besväret att tänka något, skriva något, måla något, bygga något, lita på någon. Måste det inte, långt bort i historiens dimma, ha varit väldigt ont om vetenskapliga studier som talade för att man hade något att vinna på att blotta sig, genom att bete sig anständigt?
Men någon inbillade sig att det funkade. Och efter ett tag gjorde det just det.
Det är egentligen inget magiskt, eller ens särskilt unikt, med placeboeffekten. Vi lever hela tiden i ett gränsland mellan fantasi och verklighet. Vår stora välsignelse är just förmågan att inbilla oss olika saker till den grad att de faktiskt blir verklighet.
Samma förmåga är förstås också vår stora förbannelse, som en drös visionärer av Vlad Pålspetsarens, Pol Pots och Putins slag ständigt leder i bevis. De är historiens noceboeffekter.
Jag har inte börjat med transcendental meditation. Det här utmynnar inte i en kallelse till Globen, där vi tillsammans ska meditera bort krig och elände. Jag försöker inte ens få er att bli missionerande optimister, av det där slaget som kan driva varje någorlunda intelligent person till styckmords rand.
Allt jag säger är det här: förkastar vi allt, finns inget kvar. Bokstavligen.
Jag behåller min förkylningssprej.
Läs även: Därför är spiritismen på väg tillbaka
