Är kattregistret krönet på Baylans politiska karriär?
Ibrahim Baylan kan ha satsat sitt eftermäle och hela sitt partis framtid på ett dubiöst antagande om kattägare.
Toppbild: Jessica Gow / TT
Det är honom väl unt. Han ska trots allt dra sig tillbaka från politiken. Någonstans mitt i elkrisen, de skyhöga dieselpriserna, slutförvar av kärnkraftsbränsle, Cementas produktionsstopp och tji till LKAB:s önskan att bygga ut Kirunagruvan, kunde Ibrahim Baylan ändå räkna hem en riktig seger.
Viljan att "höja kattens status", som en återkommande formulering lyder, är så bred i vår folkförsamling att det är bergsäkert att Baylan får som han vill. Riksdagsledamöter från både Moderaterna och Sverigedemokraterna har redan motionerat i ordalag som liknar regeringens proposition. Ordvändningarna är i samtliga fall antagligen klippta och klistrade ur underlagsmaterial som pr-byrån New Normal svängt ihop på uppdrag av Djurskyddet, en påtryckarorganisation.
Så, räkna med detta: från och med årsskiftet 2023 kommer kattägare att behöva märka och registrera sina djur. Jordbruksverket kommer att föra register över kattägarna. Tullverket, länsstyrelserna, Polismyndigheten och kommunerna kommer att kunna slå direkt i registret. De som inte märker sina katter kommer att drabbas av vite.
Jordbruksverket har avrått, eftersom administrationen kommer att bli dyr och krånglig. Men det där med att lyssna på expertmyndigheter är trots allt mindre en regel och mer en utväg, när man inte vill stå för något. I kattfrågan tvekar inte regeringen att peka med hela handen.
Kommer Ibrahim Baylan att betrakta detta som det verkliga krönet på sin politiska karriär? Är han nu för evigt inskriven i Sveriges politiska historia som den statsman som till slut tog – åter med New Normals ord – "jämställdhetsproblemet" mellan högstatus-hundar och lågstatus-katter på allvar?
Varför inte? Det finns ingen anledning att uppmuntra speciesism i klasskampen. Å andra sidan undrar jag om Baylan inte underskattar de politiska riskerna med ett kattregister.
Katter är omvittnat självständiga och egensinniga. Inte alls flockdjur, på det sätt som hundar och svenskar är det. Varför anta att katter längtar efter att bli registrerade, chipade och utsatta för Jordbruksverkets snokande?
Nu röstar förstås inte katter och de gör oftast som de vill, oavsett lagar och regler, men det finns å andra sidan mer än 700 000 hushåll i Sverige som inkluderar en eller flera katter. Alla verkar ta för givet att dessa kattägare är mer lojala med Storebror, än med sina självständiga djur. Så här långt verkar det stämma, men vad händer om någon verkligen väcker frågan: är detta verkligen vad som skulle ske, om katten själv fick välja?
Man kan inte utesluta risken att Baylans kattpolitik baktänder. Särskilt Sverigedemokraternas medgörlighet i frågan ter sig ogenomtänkt. Partiet plågas av ett enormt mansöverskott. Kattfrågan kunde vara deras väg in i en för partiet ny väljargrupp – låt oss kalla den Katt-Kerstin – om de bara övertygade kattägarna om att statens hotande märkning och registrering inte alls är en statushöjning, utan ett sätt att inlemma deras hittills fria djur i det slaveri som hundar och svenskar redan är föremål för.
De finns de som är frestade att driva med Ibrahim Baylan för att han prioriterar katters samhällsstatus i ett läge då Sverige står inför en rad grundläggande hot mot näringsliv, elförsörjning och råvarutillgång. Men sådana personer förstår inte alls politik. Ibrahim Baylan kan just ha satsat sitt eftermäle och hela sitt partis framtid på det dubiösa antagandet att kattägare är lika medgörliga som hundägare.
