Är kungen rojalist eller republikan?

Ett besök på Bjärehalvön i somras väckte mitt intresse för Torekovkompromissen från 1971. Den bröt väg för den nya regeringsformen som riksdagen beslutade om 1974. Ni som bara har en vag uppfattning om vad reformen innebar är ursäktade. Läroboken Det svenska samhället 1720-2006, som används i grundkursen i historia på universiteten, diskar av ämnet på sex rader. Anmärkningsvärt lite med tanke på att det, vid sidan av enkammarriksdagens införande, förmodligen är den viktigaste förändringen av den svenska grundlagen under de senaste hundra åren. 

Överenskommelsen föregicks av en stor vånda både inom Socialdemokraterna, som hade tagit initiativet efter påtryckningar från paritets republikanska falang, och inom borgerligheten – i synnerhet Moderaterna. Resultatet blev hur som helst att kungen kvarstod i rollen som rikets statschef, men avlövades all formell politisk makt. Han skulle inte längre leda regeringsbildningen, det ansvaret föll på talmannen. Inte heller fick han leda regeringens veckovisa beslutssammanträden, det skulle statsministern göra. Regeringen övertog också det högsta befälet över de väpnade styrkorna. 

Och som så ofta vid kompromisser blev alla mer eller mindre missnöjda. Republikanerna tvingades acceptera att monarkin och kungahuset levde vidare, medan rojalisterna – omkring 80 procent av befolkningen – helst hade sett att allt förblev vid det gamla. 

Men vad tyckte kungen själv? Det får vi nog aldrig veta säkert eftersom han med åren har lärt sig att inte uttrycka en uppfattning i politiska frågor. Fast i intervjun som Susanna Popova gör med Carl XVI Gustaf anar man en rojalist, snarare än en republikan. På frågan om han har förståelse för dem som skulle föredra republik svarar kungen: ”Det respekterar jag, men andra måste också respektera det statsskick jag representerar.”  

Och kanske var det kungen som drog längsta strået där i Torekov. Han har, som Susanna Popova konstaterar, kunnat stå vid sidan av dagspolitikens käbbel och fokusera på att vara en enande kraft för nationen. Och som han själv är inne på: makt tar eller får man. Förtroende förtjänar man. 

***

Läs även: Greven som inte var som alla andra

Läs även: Svenskar är för lata