Är Mellanösterns problem omvärldens fel?
Idén att utomstående intressen är drivande bakom konflikterna i Mellanöstern håller inte.
Toppbild: AP
Den dominerande och återkommande förklaringsmodellen genom årtiondena angående förvecklingarna i Mellanöstern har på ett ungefär låtit så här: Världens stormakter har avgörande intressen i området och utnyttjar därför regionala och lokala aktörer för att öka sin makt och att bekämpa varandra.
Terminologin har varierat genom epokerna, men berättelsen har varit ungefär densamma: När elefanterna slåss, är det gräset som får lida. Folken i området har plågats när stormakter, kolonialvälden och imperialister hungrat efter och jagat profiter och råvaror eller skaffat kontroll över viktiga handelsvägar och geostrategiskt kritiska landområden.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är förvisso sant att grupper av aktörer inom mäktiga länder utanför Mellanöstern har haft intressen i området, främst kring oljeutvinningen, och att sådana särintressen ofta förmått sina respektive stater att agera för deras räkning.
Men ska man välja en lika schematiserad men mer sanningsenlig förklaringsmodell kring Mellanöstern än den gängse, förhåller det sig tvärtom: Lokala och regionala aktörer, fullt kapabla att driva egna agendor, har med utgångspunkt i sina religiösa, eller klanbaserade, eller nationella intressen, slagit an grundtonen och många gånger lyckats med att dra in utomstående stormakter på sin sida i syfte att vinna egna fördelar.
Visst har till exempel det brittiska imperiet demonterat det osmanska efter första världskriget och ockuperat Iran efter det andra, samtidigt som Sovjet stöttat försöken att etablera en socialistisk kurdisk statsbildning 1946 och störtat den afganska regimen 1979. Men, som historikern Efraim Karsh framhåller i sin bok The Tail Wags the Dog: International Politics and the Middle East (2015), sådana interventioner har ”inte representerat en avsiktlig plan för regionen; alla var motvilliga svar på oönskade utvecklingar”.
Den arabiska nationalismen initialt, och därpå den palestinska nationalismen partikulärt, har genom åren lyckats att liera sig med först Storbritannien, därefter Hitler-Tyskland, sedan Sovjetunionen, och därpå USA, och nu senast Iran, Ryssland och Kina. Även den judiska nationalismen, sionismen, har i skapandet och försvarandet av staten Israel, kommit att först liera sig med Storbritannien, därefter Frankrike och sedan USA. Därtill har Israel också haft vänskapliga förbindelser, på sin tid, med både generalernas Turkiet och shahens Iran.
Mitt favoritexempel är den kurdiska klankonfederationen Barzani i norra Irak och dess ledande familj med samma namn (som Karsh inte tar upp närmare i sin genomgång).
Den legendariske klan- och motståndsledaren Mustafa Barzani blev 1946 ordförande för nygrundade Kurdistans demokratiska parti, en nationalistisk och på papperet marxist-leninistisk organisation som utvecklades till ett familjeföretag och som han ledde fram till sin död 1979. Partiledarskapet övertogs av hans son, Masoud Barzani, som också varit president för det kurdiska självstyret i Irak mellan 2005 och 2017. Premiärminister under den tiden var hans brorson Nechirvan Barzani, som senare efterträdde Masoud Barzani som president och är det än i dag. Nechirvan Barzani efterträddes 2019 på premiärministerposten av sin kusin Masrour Barzani, Masoud Barzanis son.
Under denna period har familjen Barzani varit lierad med Sovjetunionen på 1940- och 1950-talet, den irakiska monarkin mellan 1958–1961, USA från 1960-talet och framåt, Iran, så väl under shahens tid som under mullornas regim, Israel från 1960-talet, Turkiet från 1990-talet, och Saudiarabien från 2000-talet.
Allianserna har växlat, men familjen Barzani har i tre generationer framgångsrikt dominerat både politiken och näringslivet i det irakiska Kurdistan. Familjen kontrollerar och äger i dag en mängd företag inom sektorer som olja och gas, byggnadsindustri, handel och telekom.
Förklaringen att det är supermakterna som styr och ställer i Mellanöstern bortser från detta realpolitiska och pragmatiska anslag. Den frånkänner lokala aktörer agens och intelligens. Den odlar konspirationsteorier om internationella marionettmästare och provinsiella nickedockor.
De lokala aktörernas förmåga att mobilisera och manipulera stormakternas inblandning på sin sida är viktig att förstå. Det leder enkannerligen till insikten att det egentligen är dessa aktörer själva som väljer att kriga och som också själva måste välja att sluta fred.
***
Läs även: Står Irans plan för Mellanöstern pall?
