Är påven katolik eller svensk?
Har påven en lustig hatt?« Nej, faktiskt inte. Ungefär på den nivån – hattnivån – befinner sig svensk offentlighets kunskaper om påven och katolsk teologi. Lustigare än påvens hatt – som ju i själva verket är en tämligen ordinär kalott – är påvehyllningarna som har fyllt ledar- och kultursidor den senaste veckan. Alla älskar påven! Vad har hänt? Har alla blivit katoliker? Nja. En liten analys av diverse hyllningstexter leder till slutsatsen att påven är omhuldad av den svenska offentligheten eftersom han uppfattas vara mindre katolsk än tidigare påvar, ja mindre katolik än alla andra katoliker. Han är en »punkpåve« utropade Eric Rosén i Politism entusiastiskt redan 2013.
Hur punkigt är det att förbjuda abort, underkänna kvinnliga präster, neka homosexuella äktenskap, bannlysa preventivmedel, omöjliggöra omgifte för frånskilda och ta starkt avstånd från könsbyten? Påve Franciskus är synnerligen katolsk i sin moraluppfattning. Häromveckan gick han till storms mot franska skolor eftersom han ansåg att läroböckerna är indoktrinerade av genusteorier som leder till att de stackars barnen blir osäkra på sin könstillhörighet. Uppenbart opunkigt – och mycket katolskt.
Svenska sekulariserade skribenter gör sig skyldiga till ett logiskt felslut här: eftersom påven har tagit ställning för fattiga och utsatta, inte minst de som drabbats av flyktingkatastrofen är han God och därför inte katolik utan snarare svensk. En myt om att påven vill reformera och förändra katolska kyrkan odlas i svenska medier. De tycks tro att om Franciskus fick bestämma själv så skulle Vatikanen, ja hela katolska kyrkan, förvandlas till ett Sverige plus rökelse och sådana där lustiga hattar men med bara lite Gud.
I själva verket är påven lika katolsk i sitt engagemang för fattiga som i sitt fördömande av preventivmedel och abort. Att värna det svaga och utsatta livet är centralt i katolsk moralteologi – ibland leder det till ställningstaganden som faller sekulära svenskar i smaken, ibland inte. Det faktum att han ställer sig på samma sida i debatten om flyktingmottagande som Angela Merkel (och Anders Lindberg som skrivit en krönika med rubriken Påven och Merkel står ännu upprätta) innebär inte att han delar Merkels (och Lindbergs) värderingar i alla andra frågor. Mänskligheten går inte att enkelt dela in i onda och goda, rättrådiga och syndiga – vilket ju faktiskt är en smula förtretligt.