Är politiken dålig? Svep in den i en offerkofta.

Har ni bestämt er än? Eller vill ni hålla politikpajsarna på halster ett tag till?

Det är inte många röster det hänger på. Det är det nästan aldrig i Sverige. Ryker Miljöpartiet ryker Magdalena Andersson. Just därför slår jag vad om att Miljöpartiet klarar sig. Politik bär alltid på sin motsats. Så snart något är på väg att hända, börjar alla frenetiskt tala om det som ska hända, vilket leder till att det inte händer.

Men det är ändå intressant på vilket sätt det talas om Miljöpartiet.

Nej, jag tänkte inte stämma in i den upprörda kören av professionella mönstergossar och mönsterflickor som upprörs över slängiga förkastelsedomar av de gröna på nätet. Valrörelsen är ännu inte reserverad för hbtqi+-certifierad övre medelklass, åtminstone inte fullt ut. Det finns både andra- och tredjeklassvagnar i det här tåget och därtill ett par boskapsvagnar. Det låter.

Demokrati är, per definition, ett vulgärt system och det är en aning förvånande att så många på vänsterkanten blir så chockerade när de upptäcker det. Om de nu är det.

Det är precis det här jag menar: jag tror att jag vid det här laget läst ett tjog kolumner, artiklar, inlägg och vad det nu kan vara, som förfasar sig över den ohyfsade tonen mot Miljöpartiet. Jens Liljestrand kallar det ”en sjukdom”. Psykisk sjukdom, får man anta. ETC:s chefredaktör Andreas Gustavsson talar om en ”sällsynt äcklig böld”. ”Gubbslemshat” är en annan schvungig term som jag stött på i den prunkande floran angrepp på folk som angriper Miljöpartiet.

Vi kan väl hoppa över det uppenbara. Det finns trots allt något nästan plågsamt självmotsägande i att limma psykiska diagnoser, lösa anklagelser om fascism och begrepp som ”böld” och ”gubbslemshat”, på personer vars brott sägs vara att de har en för ohyfsad ton. Låt oss i stället dröja vid det som saknas, för jag tror knappt att jag sett ett enda försvar för Miljöpartiet som utgår från Miljöpartiets politik. Det enda undantag jag kan komma på är ”klimatpolitikforskaren” Naghmeh Nasiritousi, överinkvisitor i Dagens Nyheters klimat-husförhör med partiledarna. I övrigt är försvaret för Miljöpartiet en rätt ensidig metadebatt.

Saken är faktiskt den att de flesta som, ibland med viss överentusiasm, tvålar till Miljöpartiet, gör det med hänvisning till den politik partiet bedrivit, de förslag det vill lägga och de diskussioner som förs inom och kring partiet. Det handlar om blockeringen av beslut som gäller elproduktion, cement och en hel del annat. Det handlar om den oreformerat vidöppna invandringspolitiken. Det handlar om den växande och väldokumenterade vurmen för att avlöva, eller till och med avskaffa, demokratin: ”klimatnödläge”, mänskliga rättigheter till naturen, klimatdiktatur, eller ”global despoti”, som filosofen Torbjörn Tännsjö uttrycker saken.

De som angriper Miljöpartiets angripare, däremot, dröjer sig aldrig vid partiets faktiska politik. Om något räknar de att kritikerna uppmärksammar vad Miljöpartiet faktiskt gör, vill och tänker, som ytterligare ett osakligt övergrepp.

Det är osakligt att tala i sak i just den här diskussionen.

Vad det beror på? Jag antar att det, som vanligt, är makt. Miljöpartiet måste in, för annars blir det ingen vänsterregering. Partiet kommer inte in på sin politik, för den är impopulär. Återstår att göra partiet till ett offer och stödröstandet på Miljöpartiet till en moralisk plikt, hur kass partiets politik än är.

Och ni känner mig: jag är pessimist. De kommer att lyckas.