Är politikerna bara lata eller har de ingen aning?

Är de lata, eller har de ingen aning? Er gissning är lika god som min. 

Det är ett rimligt antagande att folk som pysslar med politik vill ha makt. Och låt oss undvika den där hala frågan som alla med makt alltid ställer: vad är egentligen makt? Man känner igen makt när man ser den. Det handlar dels om att kunna få andra människor att göra som man vill, dels om att slippa göra det som andra människor vill att man ska göra. 

Svenska politiker verkar inte särskilt bra på någondera. 

Natomedlemskapet, förstås. Koranbränningarna. Men det är bara maktlöshetens kronjuveler. På nivåerna under rikets säkerhet, liv och död, hänger maktlöshetens bijouterier tätt. 

Ni måste inte begripa hela röran bakom att årskullen -57 blev blåsta på pensionspengar. Det räcker med att veta att orsaken var oskicklig hantering och rena misstag. Det var klart för flera månader sedan att det bara kunde sluta i något slags korrigering, särskilt som de födda -59 snart skulle åka på samma smocka. Allt annat var moraliskt oförsvarbart, men än viktigare: politiskt omöjligt. 

Men politiker, från höger till vänster, gjorde inget. De väntade tills blodtörsten vuxit i en hel årskull. De väntade tills 57:orna organiserat sig, startat facebookgrupper och fått intresseorganisationer att ta sig an deras sak. De väntade tillräckligt länge för att ingen ska kunna ta åt sig äran för att ställa misstaget till rätta. De väntade tills alla politiker blivit förövare, snarare än räddare. 

Varför? Är de lata, eller har de ingen aning om vad som sker omkring dem? 

Och hur kommer det sig att regeringen väntar med att bry sig om att Naturhistoriska faller i bitar och Nationalmuseum går i putten, tills de inblandade stänger portarna och skriver desperata debattartiklar? Det rör sig trots allt inte om några nyheter. Vill vi ha något kulturarv kvar, finns bara en lösning: att betala för det. Så varför gör de inte ett dugg, trots att alla kan se att situationen är ohållbar? Varför väntar de så länge att de inte kan ta hem några pluspoäng på det de gör? 

Är de lata, eller har de ingen aning om hur man gör sådant här? 

Prioriteringar, säger ni. Allt är dyrt. Man måste välja. Vad man än väljer, måste något väljas bort. Så hur man än gör kommer journalistmobben, understödd av användbara särintressen, alltid piska fram en storm. 

Jo, tack, något ligger förstås i det. Uppdraget är otacksamt ibland. Å andra sidan har farhågorna om att ingen-kommer-att-vilja-vara-politiker-i-det-här-jävla-klimatet hittills kommit på skam. Vi har inte att göra med en rödlistad art. Och låt mig dessutom få lufta en enkel teori: politiker som verkar ha något slags övertygelse, ur vilken en riktning tar form, som i sin tur ger upphov till begripliga beslut, har lättare att klara av den sortens tryck. Alla kan fumla med bollen ibland, men det spelar mindre roll om man ändå driver spelet. 

Eller, rakare uttryckt, det är lättare att gilla makthavare som faktiskt agerar som om de har makt. Makthavare som verkar maktlösa, som bara gör något när en opinion tvingar dem till det, blir inte bara lite löjliga i sin impotens. De framstår som oärliga. 

Så är de bara lata, eller har de ingen aning?  

Vem vet? Antagligen har det att göra med att makthavare lärt sig att vara rädda för att utöva makt. Så fort man surrat sig vid något kan man sjunka med skeppet. Vad det än är så smittar det över blockgränserna. 

Nu vill Socialdemokraterna ha något slags förbud mot koranbränningar. Samma vecka som opinionsundersökningar visar att en majoritet av sossesympatisörer vill se ett sådant förbud. Partiet vill också ha skattesänkningar. Händelsevis samma veckas mätningar visar att den breda medelklassen tycker att den betalar för mycket i skatt. 

Lite skickligare, som ofta när det gäller sossarna. De kan följa opinionen så snabbt att opinionen tror att den blir ledd. Men maktlöshet som strategi, likväl. Och förr eller senare upptäcker väljarna att de är skuggade. 

***

Läs även: Sverige åt sossarna!

Läs även: Vi får de socialdemokrater vi förtjänar