Är rätten att älska hotad?

I samband med den årliga Pridefestivalen tidigare denna månad, påmindes jag om en amatörjournalistisk aktion, kan man nog kalla den. Det var jag själv som genomförde den, vid samma tidpunkt något år tillbaka. Min aktion var, till skillnad från de professionellt journalistiska, inte del av den offentliga, påbjudna yran, utan bara motiverad av att vilja förstå. 

När politiker och opinionsbildare, från höger till vänster, i min bekantskapskrets i sociala medier delade uppdateringar om egna aktiviteter och glädjeyttringar i samband med Pridetåget genom Stockholm, noterade jag en genomgående formulering, ja, talepunkt: alla hävdade att de demonstrerade för ”allas rätt att älska vem man vill”. Min aktion bestod i att jag kortfattat i kommentarsfälten ställde frågorna om var och hur denna rätt var hotad och vilka sakliga förändringar som demonstrerandet ville bidra till. Allt utifrån antagandet att det bakom den allmänna parollen ”rätt att älska” finns en del oklarheter att reda ut med hjälp av tanke- och argumentationsarbete. 

Om saken gäller romantisk-erotisk kärlek, som jag antar, handlar det ju om ett känslomässigt fenomen som kommer inifrån och inte proklameras som en rättighet utifrån, som exempelvis äganderätten. Om vi talar om kärlek som välvilja, likt Bibelns ”agape”, kan den åläggas som bud, riktningsgivare av viljan, så som Jesus gör, men blir då en skyldighet. 

Vi måste alltså röra oss på ett annat område än rättigheternas. Ingen, inte heller den älskande, kan ju styra över vem man blir förälskad i. Som vuxna vid våra sinnens fulla bruk kan vi däremot förstås styra över vad vi gör av denna känsla. Och såväl norm- som rättssystem kan uppmuntra och begränsa uttrycken i olika avseenden. Ett exempel på en normativ och juridisk begränsning i Sverige, än så länge, är att det inte är tillåtet att vara gift med två personer samtidigt, även om man älskar dessa båda. Någon rätt att leva ut kärleken i äktenskapets form finns inte, trots starka känslor. I de flesta länder i världen gäller detsamma för två personer av samma kön.  

I dessa båda exempel kan man inte se någon begränsning av ”rätten att älska”. Begränsningen utgörs av samhälleliga institutioners tillgänglighet för att organisera kärleken i vissa fall. Det behöver inte betyda att alla institutioner är otillgängliga. Trots att månggifte inte är juridiskt möjligt, arresterar exempelvis svensk polis inte den som bor ihop med mer än en partner.  

Det kan också finnas moraliska normer som säger att en dylik levnadsform, som samboskap med mer än en partner, inte är en god allmängiltig levnadsprincip, trots eventuella känslor. Normer som har stöd hos andra, utomstående. Men så länge dessa inte har rätt att med våld tvinga någon annan att anpassa sig, kan förekomsten av moralisk kritik som också framförs fredligt, inte sägas hindra någon ”rättighet”. Allra minst då själva den romantisk-erotiska känslan. 

Utifrån denna begreppsanalys är det inte obefogat att fråga kring den ”rätt” som Pridedemonstranter säger sig stödja. Betyder det ett krav på förbud mot att fredligt uttrycka alternativa, moraliska normer i Sverige, vilka bara genom deras blotta förekomst antas hota en rättighet (som då, med tanke på den inskränkning i tanke- och yttrandefrihet som det skulle innebära, verkligen behöver definieras)? Eller betyder det krav riktade mot exempelvis EU och FN om att svensk lagstiftning om äktenskap ska främjas i andra länder?  

Kanske var dessa frågor opassande just på en festdag. Ingen är emellertid tvungen att svara vid en bestämd tidpunkt. Några av de tillfrågade svarade inte alls. Av dem som svarade, däremot, var de flesta upprörda, och gick i flera fall till personangrepp men utan försök att med ett argument förklara, om inte annat för andra som läste, varför det var fel att ens ställa frågorna. Jag bestämde mig för att fortsätta undra på min kammare. Och där undrar jag fortfarande. 

Undrandet får emellertid ett allmänt intresse i ljuset av polariseringen i samhället. Bemötandet av mina enkla frågor blir då bekymmersamt. Utan vilja till förklarande dialog om vad som menas med en paroll eller formulering, och bara med en reaktion av ilska, finns en tydlig risk att ifrågasättande definieras som illvilja. Resultatet blir polarisering – ”jag är god och du är ond och jag behöver inte förklara det närmare” – och exkludering. Man ska inte ha något att göra med ”de onda”. 

Det är ju motsatsen till det som Pridefirarna säger sig vilja manifestera. 

Jag hoppas att jag bara var fel person eller ställde mina frågor på fel dag. Men jag är inte helt säker. 

***

Läs även: Självcensuren skapas när politik blir till religion

Läs även: I verkligheten finns det bara två kön